Dream come true!

Som tidigare skrivet; rensning av ”elförrådet”* (aka: soptipp nr 2) har skett. Där fanns drivor av krukor, gamla cyklar, arvegods från förrförra ägaren (lieslip och diverse andra oidentiferbara prylar). Golvet syntes knappt… Det är numera inte alls ett elförråd! Och icke heller en soptipp! Äntligen har min dröm (en utav dem) åtminstone delvis blivit verklighet. Ordning och reda! De sista tio åren har jag ideligen köpt nya krukor bara för att drivan varit fullständigt omöjlig att överblicka. Nu har jag överblick! Hyllorna kom jag över nästan gratis i samband med att ett företag la ner för några år sedan. Det finns fler, men tyvärr saknas en del viktiga detaljer för monteringen så mer än så här blir det nog inte. Men – det är ett otrolig lättnad och en härlig känsla!

I detta utrymme har det förresten, enligt hörsägen, bott en kossa eller två någon gång på 60-talet. Spåren syns fortfarande, och golvet lutar åt diverse håll men huvudsakligen mot gödselrännan. 🙂 Nästa dröm får väl bli att gjuta nytt golv samt tvätta och måla väggarna. Jag menar – drömmar måste man väl ha? 😉

I måndags var jag på klubben och genomförde ett, i stort sett, helt meningslöst träningspass. Varken jag eller terriern verkade vara i form och då blev det som det blev. Igår nöjde vi oss med två vittringsapporteringar på hemmaplan. Nu väljer han rätt pinne efter mycket (för?) noggrann kontroll men har återgått i beteendet att slänga den på mina fötter vid det så kallade ”avlämnandet”? Nåja, vi tragglar väl vidare.

För övrigt känns det som om schäfertanten missuppfattat det här med att fina flickor ska hålla benen i kors, eller hur det nu var?

Gårdagskvällen tillbringades med en god bok och ett glas rosé på altanen i den ljuvliga värmen. Inte många kvällar på ett år som är sådana! Ikväll blir det tävlingsträning på klubben är det tänkt? Det är något lite svalare idag, och blåser lite mer, så det kanske är genomförbart?

*Benämningen ”elförrådet” kommer sig av att elektrikerkompisen som bistod oss vid totalrenoveringen av huset förvarade sina saker där mellan arbetspassen.

Lydnad outside the box & handikapp-agility

Ännu en midsommar avklarad. Den här gången i hemmets lugna vrå. Jag, husse, hundar och svåger. Vi åt gott, drack gott, spelade Yatzy och nostalgitrippade på Spotify. Allt från 70-talsdisco till nutidens hårdrock hann vi med, och det fanns mycket däremellan upptäcke vi. 🙂 Vi försökte sitta ute i stormvindarna men tröttnade (läs: höll på att frysa ihjäl) efter tio minuter. Till och med jag, som brukar vara ett under av envishet och SKA sitta ute på midsommarafton, gav upp… 😦

Denna lugna afton resulterade ju i att man (läs: jag) var förhållandevis pigg igår. Jag avstod dock från större projekt på hemmaplan men på eftermiddagen bar det iväg till Kinds BK för ett lydnadspass med bästaste pt:n S. 🙂 Som alltid är det nyttigt med någon som tittar på, kritiserar (konstruktivt) och kommer med roliga (lätt mondioring-inspirerade) idéer . 🙂 Till exempel fann vi oss helt plötsligt uppkommenderade, under fritt följ, på altanen bland bord och bänkar! Några fjärrdirigeringar med K stående på ett bord på altanen och mig i diverse udda positioner både på, utanför och nedanför altanen blev det också. På det stora hela skötte han sig bra det lilla livet, men just nu känns fjärren onekligen som det största problemet eftersom han lätt ”låser” i framför allt ligg-positionen. Jag har dock vissa idéer, som jag praktiserat förr men glömt bort, som jag nu tagit till heders igen. Vittringen börjar kännas rätt hyfsad igen så där har nog taktiken fungerat.

Idag släpade jag med husse till klubben för att filma Iza på agilitybanan. Det är väl minst tre år sedan vi körde med någon som helst kontinuitet, även om det även då var rätt sällan. Det lilla jag en gång lärt mig av handlingsteknik är saligen bortglömt, men Iza bryr sig inte särskilt mycket om det. 😉 Med min hårt lindade fot, och min ständigt onda höft hade jag föresatt mig att inte ens försöka springa men på vissa ställen blev det i alla fall något sorts ”lunkande”, dvs något mellanting mellan gång och spring, typ. Och med tanke på Izas aktningsvärda ålder fick hinderhöjderna hålla sig på medium för att inte belasta i onödan, så vi kan väl kalla det handikapp-agility. 😉 Någon ”bana” orkade jag inte heller bygga (hur gör man?) utan körde på de befintliga hinderplaceringarna och försökte få ihop något användbart av det. Visst syns det att vi är ringrostiga, men vi har i alla fall roligt. 😀 Och tänk om hon haft en mer ”fartfylld” förare som ung, då kunde hon nog blivit kanon för hon har naturligtvis varit betydligt snabbare och smidigare än vad man ser här.

Innan agilityn körde vi lite lydnad, som uppvärmning, men där blev det bara stillbilder.

Karlsson har fått sig ett lydnadspass på hemmaplan eftersom jag inte vågade fresta mer på husses tålamod genom att stanna på klubben ännu längre.

Eftermiddagen har ägnats åt fortsatt lagårdsröj, och nu är snart ”elförrådet” i ordning också och byter namn till kruk-förrådet. Nu måste vi bara bli av med en del mycket skrymmande sopor innan vi kan fortsätta.

Avslutningsvis några bilder från trädgården, som bevisar att det faktiskt finns en del blommande växter som som inte slutar på -pelargon. 😉

Glad midsommar!

La ut den här på Facebook, men kom på att det kanske finns folk som läser här men inte där, så…

Finn ett fel!

Eventuellt kan det vara så att jag börjat bli lite gnällig, men fattas det inte något på den här bilden?

Kortet kom i brevlådan idag, naturligtvis adresserat till husse. Avsändare är Elfsborgs IF.

För övrigt är jag också lite gnällig… men igår kväll bestämde vi oss slutligen för att tillbringa midsommaren hemma. Att sitta på en camping någonstans med en (förutspådd) maxtemperatur på 15° och hyfsade nederbördsmängder känns inte oemotståndligt lockande. Då har vi det bättre hemma. Och så kan vi ju städa i lagården. 😉 (Ja, jag erkänner, jag börjar bli lite manisk.) I morgon ska jag dock försöka hålla mig ifrån just det projektet, men beware of midsommardagen, då kör jag (vi?) igen. Och så har jag tänkt hinna med lite hundträning. Jag har funderat lite i uppfinnarjockebanor och inhandlat diverse materiel som förhoppningsvis kan leda till att jag lyckas snöra på mig kängorna och ge mig ut i spårskogen? Men vi får se om min plan fungerar… Lydnadsträning ska det i alla fall bli. Basta!

Igår kväll gjorde jag ett mänskligt mentaltest, eller deltog möjligen i ett mänskligt experiment, och klarade mig faktiskt med bravur! ICA (City Knalleland, för boråsarna), och i synnerhet färskpotatisbingarna där man fick köpa färskpotatis för ett öre kilot (!), var inte att leka med, men jag kom ut därifrån med lite random midsommarmat (grillkött, potatis, gräddfil, sill jada, jada, jada…) med förståndet i behåll. På FB konstaterade jag att jag nog kan bedömas som nervfast och med ett kontrollerbart aggressionspaket. Men gårdagskvällen kan ha varit undantaget som bekräftar regeln? Jag tyckte mest synd om det lilla (ja, de var verkligen pyttesmå, typ 150 cm) (spanska?) paret där hon lyckades stå i vägen för mig och min vagn stup i minuten, och han liksom fick flytta på henne. Men … jag tog det med fattning. 🙂

Men nu ska jag faktiskt fixa en sillinläggning och sen se vad jag, foten och hundarna ska våga hitta på idag?

Ha en trevlig midsommar, och glöm inte regnställ/paraply/flytväst/vadarstövlar!

På en gång beströdd med rosenblad…

…går jag och hundarna, på väg till och från huset.

Eller så är det helt enkelt våra rhododendron som blommat färdigt för i år? 🙄

Finn tre fel…

Ur dagens Borås Tidning:

Och nej, det är INTE jag som vunnit de 105 miljonerna på Lotto… 😦

Veckans ris 2.0…

…går till skogsmaskinerna och själva riset är något mer påtagligt än det i förra risinlägget. De har lämnat oss för den här gången, men det är inte vackert det de lämnat efter sig. ”Närskogen”, bakom huset, står förvisso kvar till största delen men enligt husse är det väldigt sönderkört. Jag och min fot har inte vågat oss dit än… Något mer otippat var att de även härjat runt i en annan liten skogsplätt där vi också brukar spåra. Att använda den har lett till att man kunnat få ut lite längd på spåren, men nu är det också kört. Det var dessutom en ”nödutgång” när den märkta vandringsleden, där vi avslutar de flesta av våra promenader, förvandlas till ett krondike efter ett regnväder. Men nä… nu är det också i stort sett kört, för så här ser det ut nu. (Bilderna är tagna tidigare i veckan när solen sken. Det har den inte gjort idag…)

Här har maskinen för säkerhets skull kört rakt över vandringsleden…

F d spårskog. Allt ris sedan förra gallringen (för 10-15 år sen?) har legat kvar
och det har varit något av en hinderbana men ändå hanterbart.
Men nu, för en klumpfot som mig … skulle inte tro det. 😦

Ytterligare ett exempel från samma skogsområde…

Jag har dessutom kollat med mina kontakter, jo jag har minsann sådana 😉 , på Skogsstyrelsen och nej, markägaren har tyvärr ingen skyldighet att ”återställa” skogen efter gallring, eller ens efter kalhuggning (mer än att det ska nyplanteras), om det inte är särskilt känslig mark. Jag betvivlar tyvärr att denna räknas som sådan…

Den här dagen har också, till viss del, ägnats åt lagårdsröjning. När jag skulle gå ut och börja tyckte husse att jag skulle sätta mig vid datorn istället, och ”chatta eller maila eller nå’t”. Nu ska man betänka att han inte vet hur man gör varken när man chattar eller mailar, och inte ens vet hur man sätter på datorn. Det normala brukar vara klagomål på att jag tillbringar för mycket tid framför burken, så när han uppmanar mig att sätta mig där får det mig att tro att han är rätt less på att städa lagård? Hur som helst gick jag ut och började röja i det som av någon outgrundlig anledning gått under namnet ”elförrådet”, och som till 90% innehöll icke elralterade prylar. Nu är det inte mycket kvar därute, eftersom husse fick dåligt samvete när jag varit där ute själv i en timme eller två och därför kom ut och hjälpte till. Nu står det ett nytt släplass, eller två, och väntar på transport till ÅVC. Har de öppet på midsommardagen tro? 😉

Flitens lampa lyser vidare…

Jag börjar misstänka att det här städandet och röjandet (i lagården) är någon form av substitut för spårträning? -Jag kan inte gå med kängor i skogen så alltså går jag på betonggolv och asfalt i vanliga skor istället.

I förmiddags körde vi iväg två släplass med allt som var tänkt att lämna oss förra helgen, men som vi ju mycket snöpligt fick stuva tillbaks in i lagården. Möjligen var det fler som gjort samma upptäckt som vi gjorde i söndags, för oj vilket kaos det var på återvinningscentralen?! En stund påminde det rätt mycket om Rom, eller någon annan överbefolkad storstad vid/i medelhavet/Asien/Sydamerika. Alla bilar stod bara still i en enda gröt, och tutade!

Eftermiddagen har jag ägnat åt att återställa f d kontoret, numera träningslokalen/förrådet i någorlunda organiserat skick. Eftersom en av väggarna renoverades i vintras hade vi röjt undan allt som stod där, och försatt resten av lokalen i kaos. Nu är det fint och organiserat igen (nåja, åtminstone för att vara i en lagård) och hela den delen som ska vara träningslokal är åter – just detta. Det blir skönt för mig och Karlsson när snön kommer… 😉

Dessutom har jag inrett en alldeles egen liten återvinningscentral. Flyttkartonger märkta med el, well, kem och metall samt säck för brännbart. Tanken är att ett liknande kaos aldrig mer ska uppstå där vi städade förra helgen. Allt ska sorteras korrekt från början och så kan man bara ta en kartong och åka och tömma när den är full. Nåväl… ambitioner måste man ju ha. 😉

Tanken är att fortsätta projektet i morgon, men vi får väl se vad min fot tycker om det? Något som också ska göras är att återuppta träningen av vittringsapporteringen. Efter gårdagens blogginlägg fick jag diverse tips via fb och sms och de ska nu praktiseras. Inte alla på en gång förstås, utan vi börjar med att backa och börja om från början med den metod vi hittills har kört och håller tummarna för att velourhunden köper det.

Antiklimax!

Efter påtryckningar både IRL (läs: husse, bl a) och i cyberspace har jag idag gjort ännu ett test av hur den svenska sjukvården fungerar. Jag är dock lite osäker på betyget?

I morse tog jag mig samman och ringde vårdcentralen. Allt flöt på bra till att börja med; de ringde åter nästan på utlovad tid (efter tio minuter) och lyckades skaka fram en akuttid åt mig ett par timmar senare. Ett snabbt besök inne hos läkaren, med tryck-kläm-och-vrid-övningar tills jag kved förtvivlat, gjorde att hon höll med mig i min teori om en eventuell spricka. Den ömmande punkten tydde i alla fall inte på uttänjda ledband (de har nog gått tillbaks och slutat göra ont) och skickade mig direkt till röntgen, utan att passera gå, liksom… Hon förvarnade dock om att en spricka kanske inte skulle synas på röntgen.

Knatar in på röntgen (foten går ju faktiskt att gå på, rätt hyfsat) och efter ca fyra minuters väntan ligger jag i adekvat ställning på röntgenbordet. Efter tre bilder i olika vinklar blir jag utskickad i väntrummet och tillsagd att vänta där på domen.

1,5 timme senare blir jag framropad till läkarsekreteraren som informerar mig om att det inte var någon fraktur… Men nähä?! Det hade jag ju faktiskt kunnat upplysa om alldeles själv. Någon information om någon spricka gick tydligen inte heller att hitta.

Så… då är vi tillbaks på ruta noll igen.

OM det nu är en spricka skulle jag ju gärna vilja veta hur jag bäst beter mig för att den ska läka. Börjar bli lite stressigt det här… Och det är ju oerhört frustrerande att ha en fot som man faktiskt kan gå riktigt bra på under rätt förutsättningar (=vanliga skor, plant underlag och utan draghund) men som man kanske borde vila? Jag vet ju inte om den blir sämre av att jag faktiskt använder den. Uppenbarligen har den ju inte blivit bättre, men det kanske den inte hade blivit om jag legat på divanen och käkat praliner heller?

HELP!

Veckans ris 1.0…

…går, utan någon som helst tvekan, till bloggens matte, dvs undertecknad.

I måndags lyckades jag på mindre än en minut totalkvadda hela vittringsapporteringen?! 😳

Som jag tidigare beskrivit är det ju ett moment som varierar väldigt i kvalitet. Antingen har den lilla terriern kopplat på (och ihop) höger och vänster hjärncell och gör en fin analys och tar rätt pinne. Eller … så rusar han ut och kör plockepinnmetoden vilken ytterst sällan är lyckosam med matteögon sett. Min normala metod när han är på det humöret är att bara ignorera felpinnen och ge honom en ny chans, eller att lugnt och stillsamt bryta momentet.

I måndags tränade vi hemma, och han körde plockepinnmetoden. Han fick en andra chans och rusar åter ut och greppar random pinne utan att ta med sig näsan. Han fick en tredje chans, och körde en klockren repris. Då rusade mattes frustrationen upp till nya, oanade höjder och jag röt i med ett ”NEJ”. Alltså endast ett ord, inget annat.

Det borde jag aldrig ha gjort… 😥

Velourterriern har nu drabbats av en stor osäkerhet och det är inte ens värt att kallas moment längre. Han springer tveksamt ut mot pinnarna och ställer sig mitt ibland dem, eller någon meter bortanför, och stirrar mot horisonten/häcken/random träd för ”pinnarna ska jag minsann låta bli, det har min matte sagt”. *djup och generad mattesuck*

Efter några dagar med samma beteende har jag nu bestämt mig för att ta ett par dagars paus från just den träningen för att låta minnet blekna. Sen får vi börja från början… och det känns inte som om det är ett moment jag kommer lyckas bygga upp på två veckor. Om två veckor är vi nämligen anmälda till tävling men just nu lutar det mest åt återbud. 😦

Och så här såg det ut i höstas när hjärncellerna var påslagna och sammankopplade, och matte höll käften…

/generadmatte_60

Moment 22

Den här stukade foten, 2,5 vecka gammal, är lite av moment 22. När jag ska gå på något annat än platt mark vill jag gärna ha kängor på mig för att få stöd och inte stuka till den igen. MEN … sätter jag på mig kängor gör det tämligen jätteont pga trycket som blir på fotknölen… *suck*

Trodde väl aldrig att det skulle bli så här segdraget eftersom det faktiskt blev rejält mycket bättre från söndagen när det hände till påföljande tisdag. Men där någonstans konserverades skiten tydligen! I måndags var det massage på jobbet och jag fick värmebehandling och massage  på det ömmande området vilket kändes jätteskönt för stunden, och även igår kändes det som om det gjort nytta, men idag…? Nu börjar jag till och med oroa mig för lägret. Bara en dryg månad kvar liksom?

Pensionärslydnad…

…eller

Turbotanten kan (fortfarande)

(Och med Turbotanten avses naturligtvis schäfern. Den andra tanten på filmen är det inte särskilt mycket turbo över numera… 😉 )

Här om dagen slog det mig; jag har ingen film på Iza! Jo, det finns video på henne som valp, hos uppfödaren. Och det finns video från MH och korning, men ingen av dem går att se med den utrustning vi numera har tillgång till. Någon video på lydnad/träning finns inte alls. När hon var mitt uppe i tävlingskarriären hade jag inte ens någon videokamera.

Hur som helst beodrade jag igår ut husse med filmkameran för att föreviga en stunds linförighet på gräsmattan. Fritt följ, med alla katter som rör sig i omgivningarna, tänkte jag inte ens tanken på.

Innan/om man tittar på filmen ska man betänka följande:

1. Hon är 11 år, drygt.

2. Vi har inte tränat lydnad i någon organiserad form på (minst) tre år.

Och ja, jag har korvbitar i munnen som muta 😉

Och ja, det kryllar av konstiga dk:n, men det bjuder jag på.

Hon verkar i alla fall ha rätt kul, och jag med för den delen. Både de positiva och negativa takterna sitter i. Hon är samma 0 eller 100-hund som alltid. Antingen går hon bra, eller inte alls… Hon tappar fokus rätt ofta, och är då svår att få tillbaks i ”arbetsmode”. Här var ändå störningarna minimala, men mitt i filmen tappar hon bort sig rejält när hon helt plötsligt får syn på husse som står på altanen och filmar. 🙂 Hennes näsa är också lika överaktiv som alltid, och nosen åker ner i backen i tid och otid. Nåja, det är som det är och inget jag tänker lägga ner någon möda på nu, efter alla dessa år. Nu kör vi ibland, bara för att det är kul, utan precisionskrav. 🙂

Filmen verkar krångla lite, så om det inte dyker upp en ”filmruta” här nedanför kommer här direktlänken:
http://www.youtube.com/watch?v=fK8FS7l44D8

avskaffapingsten.nu

Men allvarligt talat… är det NÅGON som vet vad vi ska ha pingsten till numera? Förutom bröllop då, för de som är i den åldern att de själva gifter sig eller blir bjudna på dylika tillställningar?

Sedan annandag pingst avskaffades, och 6:e juni utsågs till helgdag istället, hittar jag inget som helst berättigande för denna fåniga helg. Helt ärligt hade jag inte ens varit medveten om att det var pingst om inte en av mina norska kollegor önskat mig ”trevlig pinse” (eller något i den stilen) i fredags. Och den korta stunden av medvetande gick snabbt över…

Igår rensade vi som sagt rejält i lagården. I morse åkte husse till stan och hyrde en släpkärra som vi nogsamt packade med; gamla fönster, plåt- och annat metallskrot, begagnad isolering (glasull) från början av 60-talet samt ett större antal säckar med brännbart avfall. Och det var bara första lasset.

09.58 landade vi utanför återvinningsstationen för att upptäcka att … det var stängt.

PINGSTDAGEN!

FAN ta pingsdagen!

Det var bara att åka hem och köra hela proceduren baklänges, typ…

Nästa helg gör vi ett nytt försöka, och snälla… säg att det inte är någon extra söndagig söndag då?

😈

/besvikenlagårdsstäderskamedhänderocharmarfullamedstickigglasull

Go with the flow…

Det här året verkar ju gå i rensa-röja-sortera-slängandets tecken, och varm i kläderna som jag är efter förra helgen så är det väl lika bra att fortsätta, när man har farten uppe liksom.

Idag har vi alltså börjat röja i vår lagård. 180 kvadrat. Plus loge…

Den delen där jag hade kontor, och där det numera är träningslokal, övervintringsplats för pelargoner och förråd för ”finare” saker, som inte tål fukt och kyla, är ju hyfsat i ordning, men resten…

Vi har städat där förr, men senast vi gjorde en riktigt ordentlig röjning ”på djupet” var nog … inför min 40-årsfest, och då kan vissa av er räkna ut hur länge sedan det var… 😳

Vi tenderar dessutom att skapa en alldeles egen soptipp där ute, med saker som ska till återvinning ”men inte just nu”. Den rensas i och för sig med jämna mellanrum, ett par gånger om året. Men nu ska det alltså röjas rejält och i morgon åker husse och hyr en släpkärra så får vi se om vi klarar oss med två lass för det som hittills ratats? Det är tveksamt, och då har vi ändå bara gått igenom en dryg sjättedel av ytan…

Tips från coachen – skaffa aldrig lagård om ni inte ska fylla den med djur!

För övrigt klagas det från olika håll på värmen. Här har vi haft 12-14° nu i ett par dagar…?! Förvisso en rätt lagom temperatur om man har lagårdsstädning som hobby 😐 Hade det varit 28° hade jag inte ens kommit på tanken…

Avslutningsvis några bilder från trädgården som bevisar att det faktiskt finns vissa blommande växter som inte är pelargoner…

Blöt rhododendron från igår.

När vi flyttade hit kryllade det av vallmo på ett ställe i trädgården.
Nu har brännässlor och kirskål ”ätit upp” de flesta, men det finns
en och annan envis vallmo kvar – trots allt.

Tja … maskrosorna sköter sig liksom själva…

Självsådd tror jag det kallas…?

Soligare rhododendron från idag.

De två rhododendronbuskarna valde jag, för 17-18 år sedan, just för att de inte skulle
bli så höga (max 1,5 meter) och inte skymma köksfönstret för mycket. Jo tjena!
Idag är de minst 2,5 meter höga! Som det mesta i trädgården lever de efter
min devis ”survival of the fittest”. Vi planterade dem i rhododendronjord då – för
länge sedan. Och sen har vi inte gjort någonting… Synd att de inte har en lite längre
blomningsperiod bara.

Och till sist; en pelargon. Naturligtvis. En av dem jag kapade nästan jäms med fotknölarna förra veckan. Hoppet om att den skulle ta sig var inte stort, men som den såg ut då kunde det lika gärna kvitta, och se på tusan – visst kommer det små blad här och där?! Påminn mig om att jag ska göra den här sortens beskärning i februari nästa gång, så kanske jag får finare pellisar istället för de långa rangliga jag nu har…

Ungefär 32 för många…

Igår kväll gjorde jag en utflykt till pelargon-nisse. Dock inte för att köpa pelargoner. (Trodde jag ens på det själv?!) Lobelior och några andra sommarblommor stod på inköpslistan.

Hur det gick med den planen?

Inte alls, naturligtvis.

Visst, lobelior och snöflinga till amplarna kom med hem.

Och några pelargoner.

Hur svårt kan det vara att låta bli liksom?

Uppenbarligen jättesvårt…

Nu ska det ju erkännas att flera av de övervintrade har svårt att komma igång, och nästan ingen av dem blommar ännu. Några var väldigt långa, skrangliga och rangliga så jag skar ner dem i höjd med fotknölarna i förra veckan. Det lär ta en stund innan de hämtar sig, om de hämtar sig? Och en ännu längre stund lär förflyta innan de blommar, så visst behövdes en del nytt, men…?

Totalt har jag nu 42 krukor/amplar med pelargoner, och det är väl på ett ungefär 32 för många… Då ska man betänka att ganska många av dem innehåller två eller tre plantor. Framför allt är det de jag förökat själv som jag planterat på det viset. Men – många pelargoner blir det. För många! Och nyss drabbades jag av insikten att de ska väckas efter nästa vinterförvaring, och att vårt hus troligen fortfarande är lika litet då. Nåja, den smällen får jag ta i februari.

Här kommer bilder på nyförvärven. Några med namn, några utan.

Och här ett par av övervintrarna som faktiskt kommit igång med blomningen. Med facit i hand ställde jag nog ut dem för tidigt. De borde ha fått gotta sig i stugvärmen ett tag till, men man lär sig med åren. Kanske?

Och ikväll ska jag åka till ett annat ställe och försöka hitta nio till! Jo, faktiskt. Måste ju fylla mina lådor på altanräcket med de klassiska röda och vita, och de fanns inte där jag var igår… Å andra sidan vållar de inga som helst problem till våren eftersom de slängs i höst. Sen lovar jag (tror jag?) att inte köpa en enda pelargon till i år.