Hur svårt kan det va’?

Jakten går vidare, och en av mina trevliga läsare, Bibbi, har engagerat sig lite extra och googlat lite åt mig. Själv hade jag inte ens kommit på idén…?!

Nåja, när jag googlar på ”ljuslykta frostad krackelerad” så kommer min blogg upp som första organiska (alltså icke betalda) träff! Hur ska man tolka det?

Och till råga på allt ser väderleksprognosen för resten av den här veckan och nästa vecka måttligt underhållande ut…

November är ju aldrig en särskilt rolig månad. Dock brukar den oftast passera ganska obemärkt och gå något fortare än vad jag förväntat mig. Så inte i år!

Vädret idag har varit fullständigt gräsligt, med kulingvindar och spöregn – på tvären, naturligtvis. Och  det har ju inte varit något ovanligt den här novembermånaden. Jösses vad det har regnat! Rent teoretiskt borde det väl inte finnas så mycket nederbörd kvar däruppe så min, troligen fruktlösa, förhoppning är att det innebär en snöfattig vinter. Lite torrare, och kanske ett par minusgrader, så att man inte riskerar att drunkna i sumpmarkerna som tidigare var stigar, skulle inte göra något.

På lördag är det dags att adventspynta, och jag har noll lust! Normalt sett brukar jag tycka att det är mysigt, men med det här vädret är all lust till dylika sysselsättningar som bortblåst (!). Borde dessutom tvätta fönster innan pyntningen men med det väder som utlovas verkar det bli tufft.

Det är till och med så illa att jag funderar på om vi faktiskt ska hoppa över julgranen i år!!! Nu snackar vi alltså om hon som till och med när hon  var singel, boende i ett rum och kök i Stockholms innerstad, alltid hade julgran! Äkta gran i fullformat! Men nu börjar jag tveka. Troligen så fegar jag ur när julafton närmar sig, men tanken har ändå funnits där…

Till råga på allt ska jag nu sätta mig och slå in julklappar! Vårt årliga julklappsrace äger nämligen rum redan på lördag. Första gångerna var det kvällen före  julafton och nu är vi alltså nere på kvällen före första advent. Nåja, det är bara att gilla läget när man inte själv är arrangör.

Efter julklappsinslagningen tänkte jag pigga upp mig med en städning av kylskåpet. Vad gör man inte för att roa sig en onsdagkväll i november?

Karlsson, Flax och Claus får klara sig utan aktiviteter i kväll.

Idag var det dags för 60-talisterna att börja få vaccin på den lokala vårdcentralen. Klockan 15-19 tisdag-torsdag + lördag förmiddag var utannonserat på hemsidan. En jobbarkompis infann sig vid 16.30 och då var vaccinet slut! Nytt skulle eventuellt komma in på torsdag. Det funkar bra det här…

I brist på vaccin tog jag en runda förbi Didriksons utförsäljning. Målet var att hitta en mittimellanjacka, dvs något tjockare än en vindjacka men tunnare än vinterjacka. Det hittade jag inte, men ytterligare en skaljacka till samlingen. Den var åtminstone billig.

När jag kom hem tog jag ut den gravt understimulerade terriern i ”lokalen” och invigde vår nya träningskamrat (störningsmoment), also called ”Flax”.

Jag lyckades även;

1. Att med hjälp av ajFånen, producera en video!

2. Att ladda upp den av ajFånen producerade videon till YouTube!

Undrens tid är uppenbarligen inte förbi!

När ”någon” fräser ”ligg” mitt i showen är det inte Flax ”någon” försöker kommendera, utan den något nyfikna terriern. Han tog dock ”Flax” närvaro med oväntat lugn.

Sången och musiken är alltså inte pålagda i efterhand utan det får man på köpet i Flax-showen.

PS.
Sa jag att jag gillar min ajFån?
DS.

Helgen har gått i rekordfart. Gårdagen ägnades under några timmar åt ett speedebesök hos mamma. Och tiden där ägnades till största delen åt en kurs i mobiltelefoni och hantering av själva hårdvaran. Det gick … sådär. En mamma på 77 år som aldrig hållit i en mobiltelefon liksom…

I natt väcktes vi vid 02-tiden av att pappa skjutsades iväg med ambulans. Igen! Ja vi har ju inte väckts av ambulanstransporterna tidigare, men de har varit ganska många den här hösten även om vi varit på avstånd. Den här gången var felet ganska snabbt avhjälpt bara han kom under vård och nu är han hemma igen, men snart är det nog bara förlossningsavdelningen och gyn han inte kommit i kontakt med den här hösten. Måtte det vända snart!

Efter den väckningen blev det inte mycket sovet, och när det i morse föll på min lott att avliva en mus som haft den dåliga smaken att inte fastna ordentligt i råttfällan så var det inte så mycket att be för. Husse försvann som en avlöning ner i källaren… Nåja, kvinnor kan! När dom måste…

Nåväl, efter frukost fick det bli en hundpromenad med två människor och tre hundar. Jag tog våra två djur och husse fick ta hand om Gino. Det var väl tur att det var måndag morgon och att klockan passerat 08.00 för Gino ville gärna berätta för heeela kvarteret att han faktiskt skulle ut och gå med sina polare. Polarna var dock inte nämnvärt imponerade. Det är fascinerande att se hur de hanterar honom. Iza blänger till en gång och säger ”VOFF” med värsta basrösten och Karlsson  han knäpper med klorna (tänk Lödder, ni som är tillräckligt gamla) och låtsas som om Gino inte finns. Alls.

Efter en snabbvisit på lasarettet för att säga hej då till pappa gav vi oss iväg söderut. Tiden i bilen, både på upp- och nedvägen, har till mycket stor del ägnats åt ajFånen. Vilken makalös manick det är! Jag är frälst. Trodde ju inte att det skulle bli så mycket bloggläsande i den, men det funkar över förväntan så nu var jag ”i kapp” när jag kom hem, och slipper tillbringa en massa tid med det. Dock  har  jag  slöat  lite med kommenterandet, för  det är inte jättesnabbt att skriva på den, även om det går fortare och fortare nu när jag börjar vänja mig vid  pekfingervalsen. Och bara  att ha tillgång till nätet (nästan) var och hur som helst är superskönt. Kameran är ”sådär”, som jag förvarnades om (vilket framgår av bilderna i förra inlägget) men det uppvägs utan tvekan av den övriga funktionaliteten.

Hemfärden har till största delen gått i regn, utom i Örebro  där någon tände lampan i himlen under någon minut. Dessutom sa de till på radion om en lastbil som vält på den vägen vi tänkt åka, så vi valde en annan väg. Idag har jag alltså sett delar av Västergötland som jag inte visste fanns. Hem kom vi dock till sist även om tanten i gps:en var mäkta irriterad en stund.

Skönt att vara hemma igen, och ikväll blir det inte sent. Husvagnssovandet under helgen har onekligen lett till ett visst underskott på sömnkontot.

Resan hit igår gick via Itab i Surahammar. Det jag hade siktet inställt på, en väst, var dock slut i rätt storlek så det blev ett extremt billigt besök och en onödig omväg.

Idag har vi, förutom några hundpromenader i solskenet (!), hunnit med en tur i stan (Falun) och lite billig shopping. Inte heller här gick det att uppbringa frostade, krackelerade ljuslyktor… men en god publunch blev det iaf, och ett par mindre inköp.

Bilresan ägnades till stor del åt att lära känna ajFånen och nu börjar vi känna oss rätt bekväma med varandra.

Här kommer några bilder från dagens promenad tillsammans med Gino.

Iza på favoritstenen.

Gino på sin favoritsten.

Då är vi på väg till Dalarna, och har en bra bit kvar. Dagens projekt är att reorganisera ajFånen som bestämde sig för att alla mobilnummer var vanliga nummer och tvärt om…

Igår var det dags för årets stora branschspektakel. Mässa, föredrag och mingel på dagen och på kvällen ”galamiddag” med uppträdande av Wallmans salonger på turné. Var väl måttligt inspirerad inför middagen, men, men…

Bordsplaceringen var ”lottad”, ett ganska bra system, ingen känner någon och alla är tvungna att prata med alla. Det brukar bli rätt trevligt, men igår blev det oväntat trevligt.

Hur stora är oddsen för att man på en middag med ca 400 gäster ska hamna mellan en man som har två (jagande) borderterrier och en annan man som under flera år jobbat som hundförare inom militären och haft schäfer? Dessutom fanns det en tredje man vid bordet som hade två hundar och jobbade en hel del med en av dom. Samtalsämnena var räddade och kvällen blev jättetrevlig. Att den ena jobbade på ett inkassoföretag, den andra på ett företag på betalningslösningar för internet och den tredje på en konkurrent till posten kom liksom i skymundan, liksom mitt arbete. Tanken är väl att man ska prata arbete och framtida samarbeten, men det sket vi i.

(Ja, middagen var jättegod och underhållningen bra om än något högljudd och störande i hundpratet.)

Kommer ni ihåg badbruden från igår? Hon schäfertanten, som fyller 10 i februari?

OK, jag tror ni vet vem jag menar.

Att hon är barnslig för sin ålder kom ju inte direkt som någon överraskning, men så barnslig…?!

För en stund sedan spydde hon nämligen upp stenen på bilden!  Jag trodde onekligen att hon vuxit ifrån stenätarstadiet, men tydligen inte… Nog för att hon äter en del konstigheter på promenaderna, trots att hon är kopplad, men hon brukar sortera på smältbarhet. Häst- och kattskit är smältbart. Stenar är det inte. En taktik hon har hållit sig  till i ungefär nio och ett  halvt  år, men nu tog det slut.  När hon fått i sig denna är en gåta. Och  det var ingen liten rackare heller. I brist på tändsticksask (tändsticksaskar är sååå 80-tal ) fick det blir ett värmeljus för storleksjämförelsen.

Hoppas att detta  var den enda, och att den inte åstadkom någon skada på vägen upp eller ner. Hon verkar dock inte må särskilt dåligt, peppar, peppar…

Igår simmade hon, som framgår av ajFån-bloggen nedan. Lite roligt är det ju att kunna blogga från min nya hobby, men några oceaner av text blir det inte. Kanske lika bra det…?

Innan simningen hann jag köra ett kortare lydnadspass med Lennart Å. Karlsson. Vi fokuserade enbart på framåtsändandet, och främst utgångarna till gruppen, som bestod av klubbens ”figurer”. Det kändes bra och han var riktigt duktig. Dock upphör jag inte att fascineras över hur vissa människor fungerar. Vi var helt ensamma på den stora planen när det kom en människa till med en  liten valp, och började köra kontaktövningar med hjälp av rolig leksak precis på vår  sträcka?! Det var ju inte direkt någon trängsel, med två ekipage och två planer, men just precis  där var vederbörande tydligen tvungen att vara. Någon annanstans på den planen hade inte gjort något  – men inte  mitt på sträckan!  Jag bet mig i tungan och vände på ”gruppen”,  och det  blev  ju iofs nyttig träning för den lilla bruksterriern, men kanske inte vad vi behövde just då. Lite hänsyn kombinerat med eftertanke (före) är inte så dumt ändå…

… och självklart regnar det också.

Då kan jag tydligen blogga från iFånen också, tror jag. Men det lär inte bli några längre inlägg för fort går det inte..

Don’t worry, detta har inte förvandlats till en fotbollsblogg. Siffrorna i rubriken syftar på dagens terrierspår, men jag återkommer till det.

Igår gick jag och Karlsson på en bus och lekpromenad, med inbakad träning. Kommenderade ”stå” ett stort antal gånger när han susade runt, till synes helt döv, med en pip i käften. Förvånansvärt ofta funkade det faktiskt! Och ställandena blev riktigt bra.

Sen fortsatte vi ute på åkern med hjälp av våra träningskamrater Hinken 1, Hinken 2, Hinken 3 och Hinken 4. Det var alltså framåtsändande som var planerat, och då bara transporterna från gruppen. För att få honom att skärpa till sig och lyssna på VAD jag säger, inte bara ATT jag säger något, så kommenderade jag ibland ”ligg” eller ”sitt” istället för ”sakta” som betyder börja gå (trava) rakt fram. Han skötte sig fint, både i lur-situationerna och med själva transporterna. Dock går det lite för fort. På tävling håller han sig nog inom avståndet eftersom sträckan är kortare än vad vi körde igår, men när längden ökar så ökar även avståndet mellan mig och den lille fyrfotingen. Och då körde jag trots allt bara belöning bakåt, dvs hos mig, igår. Inga bollar över huvudet (eller i rumpan).

Idag har hundarna fått varsitt spår. Ja Iza fick faktiskt ett alldeles eget! Det var ungefär som ett appellspår på åkern utanför huset, men hon var lycklig för det lilla. Visst märks det att hon är ringrostig men med tanke på hur ringrostig hon faktiskt är så tycker jag att hon skötte sig jättefint. De fyra apporterna plockade hon utan minsta tvekan, och hon var så nöjd och glad när vi var klara. Det är väl f*n att jag inte kan få husse att spåra med henne?

Karlsson fick ett betydligt längre spår, och det var där det blev 1-1, dvs han försökte lura mig rejält en gång och misslyckades, och jag försökte lura honom rejält en gång, och misslyckades. Spåret innehöll massor av rejäla terrängskiften. Det började med upptag på blåsig åker där han försökte sig på ett bakspår, men när han väl kom igång gick det fint även om han fick jobba hårt. Underlaget bestod av ca 50% mycket kort gräs och 50% jord. Sen fortsatte spåret in på risig barrmatta och som vanligt så spårade han som en liten (duktig) dammsugare på det underlaget. Fort och rätt! Den första pinnen i skogen var fastbunden i en ganska stor (med terriermått mätt) gren som låg löst på marken, och det tyckte han var en höjdare. Han fick kämpa rejält för att få in pinnen till mig, eftersom grenen hängde med, men sån’t går han igång på.

Sen gick han förmodligen på något viltspår, och hade det varit tävling hade vi väl varit borta ungefär där, men eftersom det nu var träning så backade jag och bad honom göra om och göra rätt, och då gjorde han det. Sen fortsatte spåret in i ”vanlig” skog, dvs mossa, och sen ut på en grusväg som jag hade gått fram och tillbaks på och han spårade faktiskt hela tiden. I vinklarna kollade han av i gräskanten om jag verkligen inte gått ut där men när jag höll emot så tog han vinkeln över till andra sidan vägen och fortsatte.

Den avslutande delen gick också i vanlig skogsterräng. Där var jag ”säker” på var jag hade gått och det var inte där Karlsson ville gå. Han ville gå 4-5 meter åt höger. Jag höll emot, och han stod envist och drog åt höger. Helt plötsligt ”slet” han sig och dök på en apport i snöre. Ridå! Han hade rätt och jag hade fel…

Slutet av spåret gick också bra, och alla pinnarna hittade han helt utan min medverkan. Gott!

Tanken var att jag skulle åkt upp till klubben på eftermiddagen för att träna utgångarna till gruppen på framåtsändandet med hjälp av Figur 1, Figur 2, Figur 3 och Figur 4. Dock regnade det rejält när vi spårade så det kändes måttligt inspirerande att bli jätteblöt en gång till. Därför fick det bli ett pass i (hund)träningslokalen istället, och premiär för vår nya träningskamrat – Claus.

Sådana här filurer sålde vi på mitt jobb för ett antal år sedan. Claus går på batteri, sjunger Jingle Bells och svajar lätt onyktert från sida till sida, i takt till musiken. Jag köpte på mig ett ”lager” för att ge bort, men en hade jag kvar i oöppnad kartong.

Eftersom Karlssons referensramar för grävlingar är icke existerande så går det tydligen att lura i honom vad som helst, och han trodde nog stenhårt på att detta faktiskt var hans livs första grävling, för oj vad arg han blev. När han fick Claus inom räckhåll försökte han bita honom i skägget men efter ett extremt kort utvecklingssamtal, som bestod av ett rungande NEJ från mattes sida, insåg han att det inte var någon bra idé.

Resten av passet stod Claus för underhållningen medan jag och Karlsson tränade. Vi körde fritt följ och fjärr bland annat och avslutningsvis kunde Karlsson köra hyfsade fjärrskiften trots att Claus showade antingen mellan oss eller bara ett par decimeter vid sidan av honom. Med tanke på den första reaktionen var jag mycket förvånad att han faktiskt släppte störningen så pass snabbt.

Tja, har man inga träningskamrater så är det ju tur att man kan köpa sig, och så länge man inte kräver kommendering, råd och konstruktiv kritik så funkar Claus ganska bra.

Nu står det kloklippning och lite trimning på programmet, så här kan jag inte sitta längre.

Igår stod det lite shoppning på programmet, och i samband med det passade jag på att dammsuga de stora köpcentret efter några ljuslyktor i min smak, som ersättning för de husse  slog sönder härförleden. Lärdom; frostat och krackelerat är UTE!

När jag köpte dem för två-tre år sedan letade jag också ordentligt innan jag hittade det jag sökte, men då fanns det trots allt lite att välja på, men inte nu.

Han ”sparade” ju en av dem när han hade sitt glaskrossarrace, men det är bara en liten tröst. I avvaktan på att jag ska hitta fullgoda ersättare fick jag slänga fram de mycket enkla IKEA-lyktorna, som egentligen var tänkta för altanen.

EFTERLYSNING
Om ni hittar något liknande på nätet eller IRL, ägna mig en tanke och meddela var de finns. Det är dessutom en fördel om de inte kostar 299:-/styck. Dessa kostade nog 29:- ca när jag köpte dem på Indiska.Och det är naturligtvis den lyktan närmast kameran det handlar om.

Igår var det, som bekant, fredagen den 13:e. Ett faktum som inte rörde mig i ryggen, och dagen förlöpte, helt planenligt, utan katastrofer.

Idag är det, som bekant, lördagen den 14:e. Var den här dagen ska sluta kan man undra, för den började inte särskilt lovande.

Innan jag äter frukost får hundarna mat. Idag lyckades jag med konststycket att:

1. Glömma hälla av vattnet från Izas mat. (Jag brukar bara fukta den lite, och sen hälla av.)

2. Tappa ut hela hennes matskål på golvet.

Iza började naturligtvis ”jaga” sin mat, men vad gör Karlsson? Jo, han står där mitt i ett hav av torrfoderkulor (3 dl blir vääääldigt mycket i utspridd form), vatten och fiskolja och … äter ur sin egen lilla skål. När innehållet i den var slut försökte han naturligtvis snika åt sig lite av storasysters käk, men det satte hans elaka matte P för. Det skulle aldrig hända så länge maten ligger i skålen, då får hon ha den i fred. Men med den här nya serveringsmetoden tyckte han att det var ”först till kvarn” som gällde.

Och jag fick börja med att torka golv, innan frukost! Ingen bra start…

***

Nästa gång den 13:e infaller på en fredag vet jag dock med säkerhet att det kommer inträffa en katastrof av stora mått…

Det är ju inte så länge sedan jag nostalgitrippade på Absolute 80’s. När man handlar på cdon.com erbjuder de nämligen en (eller som i det här fallet tre) extra CD till förmånligt pris, och jag gick på det igen.

70-talet är ju minst lika mycket mitt musik-årtionde som 80-talet, så det kan nog bli lite roligt. Har bara hunnit tre låtar in på första CD:n än, eftersom jag började med att lyssna på ”huvudköpet”, Jace Everett, som låter mycket lovande.

Vill man se låtlistan klickar man på bilden. En hel del av låtarna känns som vita fläckar i mitt minne men det klarnar kanske när jag hör dom?

Idag har jag haft en intressant och givande diskussion via mail med S, och hon har fått mig att tänka lite ”outside the box”. Igår kväll gick jag nämligen ut i (hund)träningslokalen för att träna om ställandet i fjärren från ”stå” till ”ställ”, för att förhoppningsvis kunna få stå-kommandot tydligare i inkallningen. Det visade sig att det gick på åtta sekunder. Helt allvarligt!  Det funkade i första försöket, och även i andra – utan handtecken. Jag hann nämligen aldrig längre än till ”st” innan han stod. Uppenbarligen lyssnar han inte på vad jag säger utan bara gör nå’t  som han tycker passar. Att det är så i vissa andra situationer har jag ju förstått, och jobbat på att få bort. Nu har jag fått lite nya angreppsvinklar och kvällens pass kan bli spännande, och om inte annat underhållande för den lilla terriern.

Avslutningsvis vill jag gratulera Karlssons gammelmatte, kennel Öresund! Igår föddes det fyra halvsyskonbarnbarn (det ni!) till Karlsson. Tre hanar och en tik. Lilla Mercedes ser ut att ta det med ro.

Bild  från kennel Öresund.