Husse, som är generellt skeptisk till datorer och internet, tycker detta är jätteskumt. Att blogga är jättemysko (”Kan hela världen läsa vad du skriver nu”? ”Ja, det kan dom, men jag tror inte hela världen vill…” *suck*) och att han skulle skaffa ett FB-konto finns inte på kartan. Att man kan vara kompis med en människa man aldrig har träffat är mycket suspekt enligt honom. Den rådande hypotesen är troligen att internet enbart befolkas av potentiella styckmördare…?

Han har dock träffat några av dem (internetkompisarna alltså, inte styckmördarna) och allt har avlöpt väl. Jag tror till och med att han tyckt att de varit rätt trevliga. Vi har även haft övernattande internetvänner som inte ens stulit matsilvret innan de åkt hem. Inte för att vi har något matsilver, men ändå.

Man kan väl säga att allt, för min del, började på forumet Aktiv Hund. Under lång tid läste jag bara, men till sist var jag tvungen att lägga mig i någon diskussion och skapade ett konto. Där var jag rejält aktiv under många år och flera av mina internetkompisar härrör från den tiden. Forumet är tyvärr ganska dött idag men många av kontakterna består.

Bloggandet har naturligtvis också ordnat en hel del vänner. Till och med sådana som inte är hundidioter (även om de har hund), hur nu det gick till? Man skriver en kommentar någonstans, får en kommentar tillbaks och så lallar det på. Helt plötsligt ”känner” man varandra.

Dessutom finns ju de där internetkompisarna som man i ärlighetens namn inte har en aning om när, var och hur man hittade? Inte så många, men de finns.

(Sen har vi ju de där bloggläsarna som aldrig ger sig till känna. Om jag kollar statistiken så har jag t ex en stadigt återkommande läsare från Californien och jag kan ju inte sticka under stol med att jag är nyfiken. Väldigt nyfiken! )

Och så FB då, som lever sitt alldeles egna liv på gott och ont. Varför skickar folk t ex vänförfrågningar enbart för att det råkar finnas en hund av samma ras som man själv har på profilbilden?! Men där sållar jag rätt hårt och många förfrågningar har jag nobbat. Om jag inte ens vet vem personen är till namnet så… sorry.

Fördelen med de här lite mer perifera FB-kompisarna är ju att när man träffas IRL, för det gör man ju då och då, så är man lite mer på banan redan från början och det känns som om man känner varandra lite bättre än man egentligen gör. Men det är lättare att återknyta när man har lite koll.

Hur som helst; idag har jag vänner från Jokkmokk i norr till sydligaste Skåne som jag kommer ta kontakt med om/när jag är i närheten.  Och bara så att ni vet; jag dricker inte kaffe.

I sammanhanget kan man ju inte låta bli att fundera på hur livet sett ut om inte internet funnits. Alls? Antagligen hade man lagt mer energi på sina IRL-vänner, och kanske haft fler sådana som varit verkliga vänner? Man hade även haft en dyrare telefonräkning för att man var tvungen att ringa för att hålla sig uppdaterad. Idag är det på den nivån att om någon ringer (vid enstaka tillfällen till och med på hemtelefonen!) så tar man för givet att de har ett ärende. Att bara ringa för att prata, som man gjorde för inte så många år sedan, förekommer knappt längre, och jag föregår tyvärr inte med gott exempel i den frågan.

Vad tror du? Hur hade det sociala livet sett ut utan internet?

Om någon undrar varför han alltid har en pip i käften på alla springbilder så är det för att utan den (eller något annat som piper/man kan kasta) lämnar han mig inte med mer än 5 meter och det blir lite svårt att fota då. Inte blir det så mycket action heller.

Sen är det säkert någon som tycker att det ser ut som om han har roligt?

Det har han.

Men han hade haft ännu roligare om det varit 15-20 plusgrader och barmark! Han är ju sin mattes grabb.

Sötast på planeten, trots likheterna med en f d skidåkare som
börjar på Wass och slutar på berg. Minus snoret då.

Idag skred jag därför till verket och sjösatte en plan jag funderat på länge.

Jag införskaffade en s. k. presentask med 21 bitar, à 10 gram, mörk choklad.

Den asken placerade jag sedan i träningslokalen/förrådet/pelargonförrådet i lagården, i ett skåp där mössen inte kommer åt den. Där råder kylskåpstemperatur ungefär året runt, och i synnerhet nu.

Planen är att jag, när suget blir stort, ska kunna klä på mig. Gå ut till lagården. Låsa upp dörren. Ta av mig skorna. Trassla mig förbi all ”bråte” som står i vägen och ta mig fram till skåpet.

Där får jag sedan ta MAX tre bitar åt gången! Och detta får ske max en gång per fredag och/eller max en gång per lördag.

Två-tre sådana bitar är exakt vad som krävs för att dämpa ev. sötsug.

Smart va’?

Vi får väl se hur länge jag går på det?

Idag har vi vinterns första någorlunda riktiga rimfrost och ett varv runt huset fick det bli med kameran. Det är ungefär vad jag orkar. Det är väl tur att det är rött i bakgrunden på ett par bilder annars skulle man nog tro att det är fotat, alt. konverterat, till svart/vitt.  Mörk snöhimmel har vi och just i detta nu börjar även snön falla. 

Till Gällivare!

Att lägga ut en bilannons på Blocket leder alltid till en del fascination, förvåning och tröttma. När det för ett par veckor sedan ringde en man från Gällivare och ville köpa min bil så kändes det mest … jo men tjena! Säkert…?

Men har verkade seriös, satte in handpenning på mitt konto och idag kom han flygande. Vi mötte honom på Landvetter.

Det måste vara världens mest pratsamma och speedade norrlänning? Supertrevlig och ”trygg”, men speedad. Efter en okulärbesiktning av bilen (han ville inte ens provköra!) gjorde vi upp affären helt enligt överenskommelse.

Skönt att vara av med bilen, även om jag nog kommer sakna den lite. Bättre bil har jag aldrig haft. Men det som är mest skönt är nästan att kunna ta bort annonsen från Blocket och därmed slippa märkliga och oseriösa spekulanter.

Det ska bli skönt att slippa alla gnällspikar som tycker att 25.000 mil (knappt) är mycket på en 12 år gammal diesel, och därmed försöker pruta å det grövsta. Anledningen till att mannen från Gällivare åkte hit och köpte min bil var … att den hade gått lite, åtminstone jämfört med likvärdiga bilar norra delen av landet.

Och – note to self: nästa gång, skriv ”EJ BYTE” i annonsen. Priset togs nog av tjejen som ville byta jämnt med en fyra år äldre Volvo som gått 5000 mil mer än vad min hade gjort. Troligen inte ens en diesel, men det framgick inte. Utmärkelsen för veckans optimist gick till henne?

***
Min förkylning har inte släppt taget även om jag är marginellt bättre idag. Febern hålls dock fortfarande i schack med alvedon/ipren. Därmed känns det inte som någon jättegod idé att köra sök i morgon. Jag som såg så mycket fram emot att spinna vidare på kunskaperna från förra helgen innan de hinner blekna i den lilla terrierhjärnan, och i mattehjärnan. Har dock inte bestämt mig helt än… Jag vill, jag vill, jag vill!

Det slumpade sig som så att det råkade ligga en djurtillbehörsbutik precis jämte guldsmeden jag var hos igår och då kunde jag inte motstå att gå in där. Och när jag ändå var där inne kunde jag inte motstå att köpa en sån här. Ibland är motståndskraften nedsatt på flera sätt…

I med en (liten) näve torrfoderkulor i den reglerbara öppningen och sen var det ett himla sjå att få ut dem. Men ett roligt sjå tyckte Karlsson.

Oj vad han jobbade! Det bästa av allt (för mig) var att den var svår att få grepp på med tänderna så han fick använda diverse andra metoder.

Vid något tillfälle fick han jackpot under köksbordet och sen bar han tillbaks den just dit flera gånger, för med lite taktik gick det faktiskt att få grepp på den. Han hoppades väl på att platsen skulle ge samma utdelning varje gång.

Och alla kan andas ut, Iza fick också ta en omgång med den nya tingesten men då hade jag inte kameran redo. Hon fick till och med äran att inviga den. Hon har dock lite andra dimensioner på gapet så där blev det rätt mycket bita, lyfta, slita, skaka istället. Men än så länge är den hel.

*****

Veckans tulpanbukett känns väl, ärligt talat,  sådär…? De orangea är rätt läckra men de gula stackarna vill inte riktigt vara med?

Av diverse byrålådsguld blev det den här lilla jycken, att matcha schäfern jag haft i många år. Dessutom fick jag med mig pengar hem, och en likadan guldhund till! Guldsmeden tyckte det var lika bra att göra två när han ändå var igång.

Jag köpte den också så är det någon som är intresserad av en borderterrier i 18 karats guld så är det bara att höra av sig. 500 pengar (självkostnadspris) kostar den.

Då ska man notera att Bamses Bollar, som förvisso inte har någon i lager just nu, tar 550 för en likadan, bortsett från att den bara är i 14 karat.

Den är ca 20 mm från nos till svansspets och bilden är alltså, milt uttryckt, i övernaturlig storlek.

Först till kvarn!

Möjligen kan Karlsson ha haft en tand (eller två) med i spelet men jag tror nog att det mest var figgens fel.

Idag har vi alltså tränat sök igen, och jo… det känns nog som om det börjar trilla ner en och annan polett, både hos mig och hos Lennart Å. Karlsson? Kanske?

Förvånande nog har solen lyst och det har inte fallit en enda regndroppe på oss. Det har inte heller blåst stormvindar och varit klass II-varning. Kändes lite ovant men jag kan nog lära mig att leva även med sådana sökträningar. Vädret har väl egentligen bjudit på den optimala vintern; någon minusgrad och barmark. Bättre blir det inte i januari!

Dagen i sammandrag
Första passet körde vi dykupper (ja, det gjorde vi och ni som tycker det är förkastligt behöver inte kommentera just det…) och kompisen på bilden förökade sig genom celldelning redan på första skicket. Karlsson var inte ledsen för det. Två är ju bättre än en liksom.

Vi fick uppleva att coachen och stighållaren var tvungen att lägga sig ner för att kolla att liten hund verkligen skulle kunna se dykupperna. Huka duger inte.

När jag alldeles själv fick idén att flytta mig framåt på stigen när Karlsson var ute hörde jag: Braaaa Lotta! från coachen, med samma tonfall som hon använder till sina hundar. Det kändes tryggt.

Jag lärde mig att jag måste lära mig när det är dags att sluta…

Sen körde vi fyra andra hundar medan Karlsson slappade i bilen.  Avslutningsvis fick han ett pass med markeringsövningar och där kändes det verkligen som om det ramlade ner en polett i terrierhjärnan. Förra gången var det ju rätt förvirrat men idag letade han betydligt mer aktivt efter lösrullarna och kom in med dem utan tjafs.

Efter att jag fått en ”spark” i rumpan på första skicket kom jag ihåg att flytta mig framåt även här och alla gångerna lyckades jag ge f*n i att rikta på påvisen! Det tar sig sakta men säkert med mattes rörelsemönster men det är långt från hjärnan till fötterna ibland…? Delvis beror det nog på att jag är nyfiken och vill se vad som händer hos figgen. Att gå åt ett håll och titta åt ett annat är inte min bästa gren tyvärr, i synnerhet inte i skogsterräng, men jag kanske lär mig det också?

Kameran var med idag också – och hade det lugnt och skönt i bilen. Tänkte att någon skulle fått fotat markeringsövningarna men eftersom två av fem var tvungna att åka blev det ingen fotograf kvar.  Med så tight med folk var det inte läge för mig att fota de andra hundarna heller för det blev liksom ingen över.

Förutom bilresorna fram och tillbaka så är detta i princip första gången jag sitter ner sedan frukost så frågan är väl om jag kommer upp från stolen igen? Om inte lär det bli tätt mellan blogginläggen för att jag ska ha något att göra. I övrigt längtar vi till nästa sökträning, bara vi får vila upp oss en vecka eller så?

Naturligtvis är det hyperlöjligt att prata om vårkänslor när vi inte ens har passerat mitten av januari, men wtf? Allt glädjer en vinterhatare.

Som den sanna livsnjutare han är så var det någon som såg till att hamna i solen även efter hemkomsten. Iza prioriterar att ha matte inom räckhåll så hon följde med till arbetsrummet trots att det vetter mot norr.

Förutom det…

…har Karlsson blivit alldeles förvånad och och lite ledsen över att bli utskälld av en flock chihuahuor. Det försökte han lösa genom att sätta sig fot hos matte och be om hjälp.

…har Karlsson nästan blivit uppäten av en bouvier i svängglasdörrarna i entrén. Bouiveren var på väg ut, Karlsson på väg in. Bouvieren såg lätt förvånad ut när den upptäckte glasskivan som var i vägen.

…har matte nästan fällt en tår över utställningsschäfrarnas fruktansvärda fysik. När en hund liksom inte klarar att stå still utan att nästan välta för att bakstället är så vanskapt så…? Hur i (pardon my french) helvete kunde det gå så jävla illa?!

…har matte tittat på lite rallylydnad utan att förstå särskilt mycket. Karlsson förstod ännu mindre för han hånglade upp bänkgrannarna under tiden, till deras stora förtjusning. Han kan verkligen vara en Don Juan när han sätter den sidan till.

…har matte varit en ovanligt usel shoppare. Det finns också en möjlighet att hon insett att hon har ungefär allt hon och hundarna behöver, i tredubbel upplaga. Två klickers (de är ju liksom förbrukningsvaror och rymmer med jämna mellanrum), en födelsedagspresent till Izas kommande högtidsdag, en burk Glucosamin till henne (det behövdes ändå men nu slapp jag åka till djursjukhuset och dessutom var det billigare) och en borderterriersiluett i svartlackad metall (en sådan behövs ju i ALLA hushåll! ) var vad som kom med hem. Personligt bottenrekord i shopping? Det fanns massor med plats kvar i ryggsäcken!

Eftermiddagen tillbringades sedan i rasklubbens monter tillsammans med Bodil och Java. Karlsson och Java funkade lika bra ihop som Karlsson och Sot för två år sedan – lite som ett gammalt gift par – fullkomligt trygga med varandra fast de aldrig träffats innan.

Kameraperspektivet ljuger en aning. Karlsson är INTE dubbelt så stor som Java.
Det är i verkligheten endast normal hane – tik-skillnad på dem.

Ikväll tror jag inte vi kommer göra sådär jättemånga knop eftersom vi är rätt matta i pälsen bägge två. Karlsson fick ju iofs vila upp sig under hemresan men det kändes inte som en jättegod idé för mig.

Och btw… sådana här tredagarshelger skulle jag nog kunna lära mig att leva med.

Eller bytt och bytt? Jag har ju varit medlem i Kind (också) i 10 år eller så, men har nu beslutat mig för att tävla för Kind och lägga mina eventuella idéella krafter där.

Beslutet har tagit ungefär 3,5 år på sig att mogna så man kan nog kalla det noga övervägt, eller…? Trots det känns det lite märkligt. Efter 19 år, i runda slängar, med (och på) Borås BK, och efter att större delen av den tiden varit djupt involverad i klubbverksamheten så har jag liksom gjort slut.

Lång och varaktig söndring skulle man kanske kunna kalla det? Eller droppen som fick bägaren att rinna över? Eller många bäckar små… (i en negativ mening)?

Utan att dra hela historien så började det 2008 med att styrelsen gjorde en del märkliga saker mot mig. Det sved, och jag tog illa vid mig. Lusten till engagemang stendog och efter det har jag bara gjort punktinsatser som att vara testledare på MH eller hjälpt till på någon tävling här och där. Kurser har jag inte haft sedan 2007. Det har inte varit något medvetet ”beslut” utan motivationen bara försvann där och då.

Nu har jag inte satt en fot på Borås BK sedan spårtävlingen i september. Jag har väl inte satt så många fötter på Kinds BK heller, men trots allt fler än inga. På SM hade jag husvagnsplats tillsammans med dem. Lägret är ju ett stående inslag varje sommar, och tja… mitt hjärta finns nog i Kind när jag känner efter? Dessutom; i den mån jag tränar tillsammans med andra så är det kompisar från Kind.

I somras/höstas fick jag frågan om jag kunde tänka mig att vara med i lägerkommittén och tackade ja. För ett par veckor sedan fick jag frågan om jag kunde tänka mig att sätta ihop klubbtidningen, och tackade ja. (Det är ju förvisso en stor skillnad på 16 sidor/år (Kind) och uppåt 108 sidor/år som det var när jag gjorde tidningen i Borås.

Så… här om dagen, när jag skulle registrera mig och Karlsson i SBK:s nya tävlingssystem så var jag tvungen att fylla i vilken klubb jag tävlar för. Efter några sekunders betänketid klickade jag i ”Kind”, och där är vi nu. Det känns bra! Och tittar man på vilka reaktionerna blev på FB när jag skrev om det där så fick jag betydligt fler ”välkommen” från Kind än jag fick beklaganden från Borås… Det känns alltså som om rätt beslut är fattat.

Det negativa är ju att det är fyra mil (på relativt små vägar) till Kind, mot en dryg mil motorväg till Boråsklubben. Jag lär alltså inte direkt slita ut appellplanen, åtminstone inte på vinterhalvåret eftersom jag inte tycker om att köra bil i mörker. Jag kommer dock fortsätta betala lokala avgiften till Borås så att jag kan åka dit med gott samvete om jag får lust. Sen finns ju även Elfsborg, där jag också är medlem, på nära håll. Det blir nog bra det här.

En som bekymrar sig föga om det här med klubbyten och annat tjafs är dock Karlsson. Får han bara ha, om än så lite, kontakt med den randiga kudden så är han nöjd. Att han nästan ramlar ur soffan eftersom husse satt sig på hans plats är av mindre betydelse. Förr eller senare går hussen och lägger sig och då gäller det att vara beredd.

Det finns även nackdelar med dagsljus och solsken… Man kan inte tro att jag i höjd med första advent hängde i krokig arm ut genom fönstren på andra våningen och tvättade dem. Några stormar senare ser det ut så här på södersidan…

Eftersom jag igår, på väg hem från jobbet, inte kunde behärska mig längre åkte det med en bukett tulpaner hem. Eftersom vi alla har våra principer, och en av mina är julgran ut – tulpaner in, så innebar det att gårdagskvällen fick ägnas åt att städa ut både jul och advent i en faslig fart. Det var nog någon sorts personligt rekord. Julgranen brukar åka i trettonhelgen men adventspyntet brukar få vara kvar till tjugondag knut. Så blev det inte i år och det känns helt OK. Tyvärr kom husse hem sent och åkte tidigt. Eftersom vi behöver vara två för att avhysa granen står den fortfarande kvar i hörnet. Lite fusk är det alltså, men tulpanerna är inte mindre ljuvliga för det, om jag bara undviker att titta in i vardagsrummet…

I slutet av min första bloggmånad gjorde Karlsson entré i vår familj så hela hans tid finns väl dokumenterad. I ärlighetens namn var det nog den kommande valpen som drog igång hela bloggprojektet, tror jag, även om inte ens rasen var slutgiltigt bestämd. Det blev den dock på My Dog några dagar senare.

Som jag skrev i förra inlägget började dagen med underkylt regn. Säga vad man vill om underkylt regn (%€#Z§, typ) men det är rätt vackert när naturen blir glaserad.