Vårvindar?
Då har vi landat hemma igen efter några ganska märkliga, men ändå märkligt normala, dagar…
Väderleksprognosen för hemresan såg inte särskilt lovande ut, men vi har klarat oss bra. Strax söder om Örebro bytte vi klimatzon från minusgrader till plusgrader. Värsta väglaget kom faktiskt på de sista fem kilometrarna och på grusvägen här utanför är det en salig blandning av blankis och snömodd med vissa stråk av grus! Snön på granarna har släppt taget men på snöhögarna syns ingen nämnvärd skillnad.
Torsdagen, med begravningen, var naturligtvis oerhört jobbig. Det var dock en ljus och fin begravningsakt, mycket tack vare prästen som är enkel och rak. Han har jobbat mycket tillsammans med pappa och de uppskattade varandra mycket. Naturligtvis var det jobbigt även för honom, men han var trots det ett bra stöd för mig och A. På något märkligt sätt klarade vi dock av den dagen också…
Det kändes väldigt skönt att vi beslutade att åka bil och ta med hundarna för de ser ju till att man fortsätter att fungera. Man måste ju!
När vi kom hem nu på eftermiddagen ringde jag A och mamma och berättade att vi kommit hem. Och sen flög tanken genom huvudet; jag måste ju ringa pappa också och berätta att vi är hemma… och så svämmade tårarna över igen. Undrar hur lång tid det tar innan man verkligen förstår, på riktigt?
Men livet går ju som sagt vidare, och i morgon är det mycket som ska fixas för på måndag bär det iväg (med tåg) till Norge på tjänsteresa. Känns måttligt lockande, men jag har inte mycket val tyvärr.
Ett något osammanhängande blogginlägg blev det, men det är så jag känner mig just nu – osammanhängande…
Murphy x 4
Man kan ju tycka att dagen när man ska resa till sin pappas begravning är nog illa som den är, men det räckte tydligen inte.
Strax innan avfärd i morse återuppstod vårt elfel som faktiskt är lagat enligt konstens alla regler. Som tur var fick vi tag på vår favoritelektriker som ryckte ut med blixtens hastighet och lagade. Bara att hålla tummarna för att det håller medan vi är borta, för pajar det igen gäller det även värmepumpen… Men grannen håller koll.
En timme försenade kom vi iväg, och en mil innan Skövde höll husse på att köra av vägen eftersom han fick en fruktansvärd kramp i vänsterbenet. Han fick stopp på bilen på ett lämpligt ställe och tillbringade några minuter med att halvt ylande gå omkring som en spiralmakaron. Jag hade långt framskridna planer på att stoppa in honom i bilen och köra in honom till akuten på sjukhuset i Skövde för en dos kramplösande eller nå’t. Hur som helst släppte det hyfsat efter en stund. Jag körde en bit och sen var han fit for fight igen.
Sen klarade vi oss ända till Silverhöjden, några mil söder om Ludvika. Där skulle vi ta en kort bensträckare och körde in vid sidan av vägen, vid infarten till en camping. Vi hinner inte mer än ur bilen så kommer det en svart labrador travande. Vägen är rätt tungt trafikerad så det kändes inte helt lyckat. Jag hann bara tänka; shit, ska jag fånga den? Men den ser ut som den vet var den ska, den bor nog i huset där… och så small det! Hunden kommer krälande med hela bakdelen släpande, gnyende. Och två minuter senare var den död… En fruktansvärd händelse, men som tur var kickade den gamla rostiga polishjärnan igång och jag blev rationell. Ringde polisen, försökte kolla öronmärkning osv. En annan trafikant som stannat åkte runt och försökte hitta någon som visste vems hunden var. När vi lämnade hade han några tips. Stackars matte & husse. Och vi hade inget annat val än att lämna hunden en liten bit från vägen, väl synlig. Polisen lovade att hämta upp den om ingen hörde av sig innan dom hann dit. Men jag är tacksam att vi inte kom en minut senare, för då hade det kanske varit vi som körde på den.
Sen klarade vi oss hela vägen till Falun utan vidare missöden. Men när vi kom fram visade det sig att värmen i husvagnen inte funkar som den ska. Nu är det ca 10 grader därute, som vi försöker höja med hjälp av en kupévärmare…
Men hur jobbig den här dagen än har varit kommer morgondagen garanterat att bli värre…
Sol?!
Solen värmer rätt skönt idag. Problemet är bara att det är 1-2 meter snö vid alla söderväggar efter all skottning… Funderar på att rota fram de gamla slalompjäxorna, ett renskinn och en apelsin. Sedan gräva mig en grop i the snöhög och återuppleva gamla fjällminnen. Men … har varken renskinn eller apelsin så det sprack, det också.
Äh, det får bli en sommarbild istället:
Insynsskydd?
Vårt hus ligger ganska nära vägen. Och min ”rökaltan” ligger allra närmast vägen. Detta resulterar i att jag ibland känner mig lite iakttagen. Nu har snön tyngt ner den vildvuxna snöbärshäcken så det insynsskyddet har varit ur drift en längre tid. Men då kan man ju alltid lura upp husse och skotta tak så att man får en alldeles egen driva att gömma sig bakom.
Upp ur drivan sticker min syrén, och jag misstänker att den kommer vara lite matt i pälsen efter den här vinterns vedermödor. Det mesta av grenverket ligger under snön, och några grenar gick av redan på ett tidigt stadium. *snyft*
Nåväl, nu är samtliga tak på huset förhållandevis fria från snö. Vad det gäller lagården (180 kvadrat byggyta) får vi väl använda den religiösa metoden och be en bön, eller nå’t. Taklutningen är dock bra, så jag tror det ska gå vägen.
Nu är det bestämt att vi åker bil till begravningen. En tung resa, oavsett färdmedel, men tåg känns för opålitligt i dessa tider. Fördelen med bilen är att hundarna får följa med, och de kommer garanterat vara till god hjälp för att hålla mig på fötter. Vädret verkar inte heller ha några större katastrofer i beredskap åt oss, så vi får tro att det går bra vad det gäller själv resandet. Resten får vi se…
Dagens snöfria bild kommer här:
Nytt normaltillstånd?
Tycker mig ha märkt att vädrets normaltillstånd förändrats i prognoserna. Det tenderar till att media i större utsträckning uppmärksammar att det INTE ska snöa en viss dag. Snöfall har liksom blivit det nya normaltillståndet.
Och jo… det höll faktiskt upp i natt (men då var det -20°) och hela förmiddagen, men nu snöar det igen…
Dagens vårtecken var att inbjudan till Kindslägret damp ner i mailen, och med vändande post skickade jag anmälan. Nu är vecka 30 åtminstone räddad. 
Undrar bara om snön försvunnit då?
Dagens snöfria:
Okompatibla?
Inför dagens promenad satte jag på Karlsson täcket. Med -12° och en isande nordanvind kändes det ganska passande. Han drabbas dock av viss handlingsförlamning med täcke på sig. När jag släppte honom lös så envisades han med att spontant gå fot, hela tiden, utom när han stannade och ruskade på sig som en liten centrifug var tionde meter. Som om han skulle kunna skaka av sig täcket liksom?
För övrigt höll det upp med snöandet i säkert två-tre timmar idag, men nu är det igång igen. Känns tryggt, eller inte…
Och så en snöfri bild, igen.
The snöhög!
Efter gårdagskvällens insats med lastmaskinen har vi nu tämligen gigantiska snöhögar på det som en gång var gräsmatta (eller mossmatta?). Vad som döljer sig därunder har jag förträngt, och det lär väl dröja länge innan jag får se det. Tvingade ut liten Lennart i kylan och vinden för att agera ”tändsticksask”.
Det knuffades ju även undan en del snö på andra sidan vägen så idag hade jag någonstans att göra av den upplogade snövallen. Man kräver inte så mycket för att bli lite tacksam dessa dagar.
Ett intressant faktum är att vår grusväg är extremt välplogad. Igår gjordes det massiva insatser med allehanda maskiner vilket resulterat i att vägen helt plötsligt är ca två meter bredare än vanligt, och slät som ett salsgolv. Problemet är bara att de nya metrarna består av dike. Dike fyllt med snö, och därmed inte särskilt bärkraftigt. Det finns inget som säger att inte jag blir den första att fastna med höger hjulpar i diket… Så länge man inte får möte är det ju bara att köra mitt i vägen, men om man får möte så … var slutar vägen? Och var tar diket vid? Snöstakar har vi (vägföreningen) tydligen inte råd med…
Och självklart avslutar jag med en snöfri bild, som utlovat!
Dagens länk!
http://hd.se/inrikes/2010/02/20/vinterhatarna-vagrar-sno-och-kyla/
Och just det, en bild utan snö också!
Nu händer det grejor!
Husse lyckades ragga upp grannen, som i sin tur raggat upp en lastmaskin. Nu flyttas det snö hej vilt på tomten så OM (gud förbjude) det skulle komma en meter till så har vi åtminstone någonstans att göra av skiten.
Uppenbarligen tycker grannen det är kul att köra lastmaskin för nu har han flyttat enooorma mängder snö (och förmodligen några träd och buskar också). Tur att tomten är stor.
Paradox
Någon morgontidning har vi naturligtvis inte fått idag. Men tidningen finns att ladda ner som pdf, och där kan man läsa följande:
Håhå jaja..
Själv har jag ägnat en bra stund åt att skotta bort snö på vår altan. Ca 70 cm mätte jag upp, och då var de undre 40 centimetrarna väldigt hårt packade. Det borde väl innebära att det faktiskt har ramlat ner runt 1 meter totalt i vinter? Att svinga snö över det bruksschäfersäkra (läs: höga) räcket var ingen barnlek, men nu är det mesta borta från de 20 kvadrat som saknar tak. Vi får väl se hur armar och rygg mår i morgon?
Och just det… höll på att glömma sommarbilden:
Insnöad. På riktigt!
Just nu börjar jag känna mig som någon i katastrofrullen ”Day after tomorrow” (som jag av någon outgrundlig anledning faktiskt har sett, not my kind of movie – egentligen). Bara under natten har det kommit närmare 30 cm snö, jag har mätt! På Borås Tidnings hemsida kan man läsa:
Från fredag eftermiddag till lördag eftermiddag när snöfallet avtar räknar man med uppemot 30 centimeter snö.
Tror nog att vi får korrigera det till 40. Eller mer.
Jag har skottat en gång ut till den plogade vägen, som väl förvisso snart är oplogad igen. Att handskotta resten är inte att tänka på. Och det man skottar kommer ner nästan lika snabbt igen eftersom snövallarna är så höga. Ut mot vägen är det 70-80 cm kompakt snövall. Iza tog ett dödshopp när vi skulle ut på morgonrastningen, och höll på att bli kvar i vallen. Karlsson med sina åtta kilo kunde ta sig över hyfsat bra.
Än så länge har vi åtminstone el. Vattenflaskor är dock påfyllda, och Karlssons framåtsändandegrupp (hinkar) är påfyllda för ev. toaspolning. Gasolkaminen står också laddad sen ett par veckor tillbaka.
Det som bekymrar mig mest just nu är dock hur vi ska ta oss upp till pappas begravning? Det hotas ju med fler snöoväder i veckan så planerna på bil har vi lagt på is (?!) men tåg känns inte heller som någon garanti för att man ska komma fram i det här läget. Vill förtvivlat gärna ha med hundarna eftersom jag tror de skulle vara en stor hjälp för mig, men under rådande omständigheter får jag försöka klara mig ändå. Hundvakter har vi fixat så de får nog bli hemma som det verkar.
Nej, nu ska jag gå ut och skotta altangolvet. Det känns som om 70-80 cm snö där inte är riktigt lämpligt…
Och så avslutningsvis; dagens sommarbild!
Hokus pokus
Tror jag ska göra en tradition av det jag gjorde i förra inlägget, även om vissa väljer att kalla det tortyr. 
Från och med nu och fram tills vi har uppnått något som vi, med lite god vilja, kan kalla vår ska varje blogginlägg pyntas med en vår-/sommar-/höstbild. I princip vad som helst ur bildarkivet, bara det är en bild tagen utomhus, utan snö. Viss reservation lämnas dock för ev. bloggande från mobilen. Kanske man på detta sätt kan trolla bort vintern? Just nu snöar det något kopiöst ute, helt enligt prognosen…
Vi pulsade hur som helst ut till ”lokalen” jag och den lilla terriern. Och jag med en alldeles förfärlig matta under armen. Den mönstrade mattan från helvetet som jag fyndade på jobbet för att ha som krypmatta i vardagsrummet. Nu fick den bli vittringsapporteringsmatta istället. Mönstret gör nämligen att han inte kan hitta godisbitarna lika enkelt med synen. Och mitt knep fungerade. Idag var jag också lite snabbare i vändningarna och hann bryta och berömma precis när han markerade, men innan han grep, rätt pinne. Och inga felpinnar blev det idag. Hurra! Men det tar på den lilla terriernosen. Jösses vad trött han blir.
Lite fjärr (sitt-stå), kryp, stegförflyttningar och skall körde vi också. Funderar på att gräva fram hindret i morgon och tina upp det, för hopp-apport skulle också gå att träna därinne, under förutsättning att jag kastar försiktigt så att jag inte spräcker speglarna… Å andra sidan kan jag ju lägga ut apporten och bara träna återhopp också.
Kvällen får jag och hundarna givetvis tillbringa på tre man hand. Husse tillbringar sin fredagkväll i plogbilen, och jag får vara chef över fjärrkontrollen vilket innebär att det inte blir något OS på TV:n.
Längtan
Kommer ni ihåg? Det är knappt jag gör. Och då var det egentligen en hyfsat kass sommar, men just nu känns det som en dröm.
I natt ramlade det ner ca 10 cm snö, och just nu är det någon blandning mellan yttepyttesmå snöflingor och underkylt regn… Och ikväll ska det tydligen börja på allvar. *djup dubbelsuck*
Lite tur, och lite otur
1. Lämnar bilen i stan för att uträtta några ärenden. Efter ca en timme kommer jag på att jag glömt att betala p-avgift. Inget jag brukar glömma direkt. Skyndar tillbaka, och se på sjutton – ingen p-bot = tur!
2. Angör Maxi för att bunkra mat så att jag (vi, om nu husse syns till de närmaste dagarna) ska klara oss några dagar utan att jag behöver bekymra mig om att köra bil. Möts i entrén av en skylt som meddelar att de har problem med datorerna och att kassorna går långsamt. Hör i högtalarna att självscanningen är helt ur funktion. Köerna är lååånga.
Hinner alltså vända i tid, innan jag plockat på mig en massa varor, och åka till Coop istället = tur.
Tar längre tid, totalt sett, att byta affär = otur
3. Det snöar och blåser, och ska göra i några dagar verkar det som = otur.
JAG. VILL. INTE. HA. MER. SNÖ!
Ikväll får Karlsson vila från vittringsapporteringen, men fr o m i morgon blir det hårdkörning igen, om vi lyckas skotta oss in i lagården vill säga… Läste tävlingskalendern idag och insåg att en hel del högretävlingar lär bli inställda på vårkanten om det inte händer något drastiskt på snösmältningsfronten mycket snart. Och träningsmöjligheterna har ju varit – sådär. Trycket på de tävlingar som blir kvar lär bli högt, och därmed svårt att komma med, och det kommer troligen att hänga med även till hösten. Tanken var ju inte att starta i lydnadsklass III förrän mot slutet av sommaren, eller till hösten, men om vi tränar på riktigt duktigt så kanske vi kan ägna våren åt det istället? Det mesta är ju faktiskt hyfsat klart. Det är väl vittringsapporteringen som är mest oklar. Men kanske… om vi tränar flitigt?
Kapitel 2 A
Nu har vittringsapporteringsmomentet glidit över i nästa fas. Dvs jag har introducerat pinne med vittring bland alla utan vittring, och däremellan en massa yttepyttesmå godisbitar. Funderar på att köpa en ryamatta och lägga på träningsmattan, för han kan faktiskt ta godisbitarna med synen även om det hörs väldigt väl att näsan är påkopplad. (Ytterligare ett skäl att hata vintern, hade det funnits gräsmatta hade jag inte ens behövt fundera på ryamatta.) Men jag är oerhört glad för att jag faktiskt förverkligade den där träningslokalen, i synnerhet nu, när vintern blev som den blev.
Hur som helst tyckte jag han skötte sig bra. Matte skötte sig mindre bra och hann inte hejda honom för bara markering utan han hann gripa också, vilket inte var meningen på det här stadiet. Första gången tog han rätt pinne (bland ca 15) och två gånger tog han fel, bara för att göra nå’t liksom. Men sen blev det rätt en gång och då bröt jag blixtfort! Så nå’t gjorde jag nog rätt i alla fall.
Lite fjärr, stegförflyttningar och positioner körde vi också.
Btw; sa jag att jag är lycklig över min träningslokal?
***
Idag drabbades jag av en rejäl portion pappasaknad. Det kommer ju och går hela tiden naturligtvis, men idag blev det helt plötsligt extra påtagligt. Det var inte många dagar jag jobbade hemma utan att han ringde hit, eller att jag ringde honom. Det var alltid roligt att prata bort några minuter. Det här är ju bara tredje dagen jag faktiskt jobbar hemma efter… Och helt plötsligt drabbade insikten mig; han kommer aldrig mer att ringa. Och jag kan inte ringa honom.
Nästa vecka är det begravning, och det känns fullständigt overkligt, obegripligt, ofattbart. Vet ärligt talat inte hur jag ska fixa det, men det måste ju gå, det också.
Ny favorit
Jag ska erkänna att den värsta Spotify-frossan har lagt sig.
Men ibland tillbringar jag ett par timmar (eller tre) i sällskap av Spotify och mina favoriter. Och understundom hittar jag en ny favorit via deras förslag. *
Detta är en av dem. John Mayer. Bluesrock och lite sydstatsrock av exakt det slag jag gillar.
* Jag har fortfarande inte förstått vad som fick Spotifys förslagsgenerator att tro att jag skulle trivas med Britney Spears? Just då liknade det mest en slumpgenerator men ganska ofta träffar den rätt.
Dagens citat
”Trots att jag inte tävlar i melodifestivalen i år är det ju väldigt spännande ändå.”
Charlotte Perelli.
Radioreklam.
Vad gör ”ändå” där på slutet? Det är uppenbarligen inte bara tidningarna som behöver korrekturläsare. Tabbar av det slaget borde man väl kunna undvika när man skriver manus till radioreklam? Eller… man kanske har slutat med manus?
Recensioner, eller nå’t…
Snabba Cash (filmen)
Boken var – sådär. Filmen var – sådär. Bra skådespelarprestationer, och handlingen är det inget fel på även om det blev lite rörigt mellan varven. Trots att jag läst boken hade jag svårt att hänga med i svängarna ibland. Men fotot?! Till stor del en blandning av extrema närbilder och skakiga handkameror. Effekten förstärktes dessutom rejält av att vi satt långt fram i salongen. Husse, som är en känslig typ , blev ”sjösjuk” och satt och stirrade på sina knäskålar ungefär 50% av filmen. Jag tyckte ”bara” att det var jobbigt. Sannolikt kommer filmen få en guldbagge för fotot. Det är väl bara jag som inte begriper exakt hur konstnärligt det var, eller har vett att uppskatta det?
Den oskyldige mannen av John Grisham (boken)
Jag brukar uppskatta John Grishams böcker, men nu verkar han ha tappat stinget. Jag är på sid 150 (hundrafemtio!) och det känns fortfarande som en prolog. Jag väntar på när boken ska börja liksom. Seeegt… men jag måste nog försöka läsa klart för att se om hela boken håller samma prolog-stil. Men har ni inte läst den så är det inget ni behöver jobba ihjäl er för att göra.
***
Igår kväll ägnade jag och Karlsson en stund åt vittringsapporteringen (i ”lokalen”) efter att jag repetitionsläst i boken; Sikta på 10:an. Frågan är om inte Karlsson läst också?
Vi klarade av följande delar:
1A Nosa rätt på godis utspritt på mattan
1B Nosa rätt på godis utspritt runt en hög vittringspinnar
1C Nosa rätt på godis mellan (gradvis mer och mer) utspridda vittringspinnar.
Att nosa rätt på godis är ju en av hans bästa grenar (men syrran skulle utan tvekan slå honom i en tävling) så att han fixade det är väl iofs inte speciellt anmärkningsvärt. Det som var roligt var att han faktiskt tog det lugnt och inte brydde sig om pinnarna vilket var helt enligt boken. Han är ju rätt förtjust i att gripa saker, och pinnarna är ju dessutom misstänkt lika spårapporter, så jag var lite osäker på vad som skulle hända, men än så länge känns det bra. Ikväll ska vi gå vidare med punkt 1C och se hur långt vi kan avancera. (Måste dock erkänna att jag kände mig lite fånig när jag tassade omkring med en burk pinnar och en tång…)
Och för övrigt så snöar det – igen! Inte mycket, men tillräckligt för att göra mig på dåligt humör. Enligt yr.no ska det komma ungefär 45 mm nederbörd här närmaste veckan, dvs 45 CENTIMETER snö?! Till de 60-70 vi redan har! Jag hoppas, hoppas, hoppas väldigt, väldigt mycket att de har jättejättefel!
Som en skottspole*
Idag har jag redan varit i stan två gånger, och snart är det dags för den tredje!
Började dagen med att åka in till vårt nya favoritplace och lägga ett spår till Karlsson. Eftersom allt som inte dödar härdar utgår jag ifrån att han faktiskt lärde sig något och därmed blev en bättre spårhund även av dagens övning, men enkelt var det inte. Hårdfrusen plogad grusplan med 2 mm snö på, och -9°, samt promenadväg och trottoar. Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att det gick som på räls, men i mål kom vi. Stundtals spårade han jättefint och andra stunder var han oerhört förvirrad. Han fångade dock alla tio tändsticksapporterna. Vid ett par av dem fick jag hålla igen i linan, men resten fixade han helt själv.
Därefter körde vi ett rejält lydnadspass med fokus på rutan. Jag har ju rätt länge varit medveten om att han egentligen inte har den blekaste aning om vad ”rutan” är. Han har ingen relation till konerna och söker sig inte självmant ditåt. I klass två har vi levt på vårt ”framåt”-kommando, och det skulle väl iofs funka även i klass III, men i elit…? Där står ju inte ens rutan framför när man startar. Idag ställde jag upp åtta koner i en rätt liten ruta. Började med att skicka som vanligt, dvs framåt, men sen rörde jag mig runt rutan, med min vänstra eller högra sida i riktning mot rutan, och han fick själv klura ut var den var. Ganska ofta sprang han rakt fram, med hänsyn till den riktning jag hade för tillfället, men när inte det fungerade började han aktivt leta. Och han fann! Flyttade konerna några gånger också, och tja… det känns som han fått en något ökad förståelse för själva ordet.
Lite inkallning, skall och fjärr hann vi med också.
Sen åkte jag hem, duschade och bytte om och sen bar det iväg till stan igen, dessutom till ungefär samma ställe. Upptäckte igår att jag behövde köpa ett par nya byxor till begravningen, och att prova byxor iförd full hundträningsmundering (inkl. Icebug) kändes inte som någon god idé. Byxinköpet gick snabbt, och sen bar det iväg hemåt igen.
Om någon timme är det dags för ytterligare en tur till metropolen. Vi ska se till att få i oss lite mat på någon restaurang och sedan blir det bio – Snabba cash. (Årets biobesök rean i februari?!) Har läst boken, och var inte direkt överförtjust. Storyn var det inget fel på men språket hade jag lite svårt för. Vi får väl se vad jag tycker om filmen? De flesta som sett den verkar ju vara nöjda i alla fall.
Mellan stadsturerna tog jag med mig kameran ut och fotade lite eftersom solen kom fram. Det ska bli intressant att se om växtligheten (både tam och vild) hämtar sig efter den här vintern och lyckas återta någorlunda normala former?
Vår närmaste väg ut i skogen. Här har ingen gått på länge,
utom de vilda djuren.
Trädgårdsmöbler hos grannen. Åskådliggör snödjupet ganska bra.
Spårskogen (den ena) i bakgrunden.
* En skottspole är en pinne med halvtäckt hölje av trä. På pinnen (spolen) lindas tråd för att sedan tillsammans med höljet föras mellan trådarna i en vävstol.
Termen kan även användas i bildlig betydelse: ”Att fara som en skottspole” – att åka fram och tillbaka.
(från Wikipedia)
Älgloppebloggen?
Upptäckte (först nu, det har säkert alltid funnits) att man faktiskt kan få samlad statistik över vilka sökord som lett folk till bloggen. Resultatet är lite skrämmande, för uppenbarligen är detta en älgloppeblogg och ingen hundblogg. Tänk vad lite man vet?
Förutom dessa träffar, på ”nio i topp” finns det ytterligare rätt många varianter på samma tema längre ned på listan. Totala antalet träffar på det temat är … 864!? Misstänker att dessa besökare blivit ganska besvikna, men om jag inte missminner mig (orkar inte leta) så har jag vid något av mina älgloppeinlägg länkat till wikipedia, och där finns väl lite mer matnyttig information, i motsats till det allmänna äckel som jag har uttryckt. Hur som helst är uppenbarligen älgloppor ett ämne som engagerar, oavsett vad man kallar dom och hur man stavar det. Lite fascinerande är dock att det söks på detta vidriga djur även den här årstiden? Senaste sökningen är från idag. Problemet är ju ganska strikt säsongsbetonat till perioden augusti-september-oktober, åtminstone i mina trakter, och just nu är väl (normalt sett) älgloppor det sista man tänker på.
Får väl försöka trösta mig med att det åtminstone blev 4-4 mellan älglopporna och hundarna på den här listan.
(Och efter det här inlägget kommer väl statistiken skena iväg ännu mer, åt fel håll…?)
Normalstörd?
I dagens Expressen kan man i en notis på melodifestivalsidorna, läsa följande meningar:
Det var inget snack om vilka som fick flest applåder i Göransson arena i går kväll. Nämligen Glada Hudikteatern, som består av normal- och utvecklingsstörda.
Fråga 1: Har vi inte slutat använda ordet utvecklingsstörd?
Fråga 2: Vad innebär det, närmare bestämt, att vara normalstörd?
Fråga 3: Börjar man verkligen en mening med ”Nämligen”?
Kanske skulle maila artikelförfattaren Lars Johansson och fråga, eller möjligen korrekturläsaren?
En bra dag
Idag har vi haft privatträning för min favoritinstruktör som jag äntligen har lyckats tjata hål i huvudet på så att vi fick till ett pass. Strax efter kl 9 installerade vi oss i ett lämpligt industriområde och sen körde vi ungefär en timme. Vi hann med framåtsändande, inkallning med ställande (och läggande), rutan, fjärr och skall. Det är så himla skönt att ha någon att bolla idéer med och få konstruktiv kritik av. Det här eviga ensamtränandet måste få lite avbrott ibland för man lägger sig till med väldigt mycket olater, samtidigt som man blir blind för fel som både hunden och man själv gör.
En annan positiv sak med hundträningen, vare sig jag tränar själv eller inte, är att jag fullständigt kopplar bort alla tråkiga och jobbiga tankar (som det är ovanligt gott om just nu av förklarliga skäl) och är helt närvarande i det jag gör där och då. Ett fenomen som jag upplevde även när jag red. Inte när man lufsade runt i skogen kanske, men ett rejält dressyr- eller hoppass för instruktör kopplade bort världen totalt för en timme. Det behövs ibland, och i synnerhet nu… Numera håller jag mig dock till enbart hundträning.
Resten av dagen har ägnats åt lite pyssel. Inga stordåd men … lite här och lite där har blivit gjort. Som avslutning (nåja, dagen är ju inte slut än) gick jag ut i lagården och sågade till 30-40 vittringspinnar som ska få ligga därute och ”neutralisera” sig en vecka eller två. Nu måste vi ta tag i det momentet ordentligt om vi ska lyckas få till en start i III:an innan året är slut. Övriga moment känns rätt OK, men det… *suck* Metoden med post-itlapparna har jag övergett. Det slog slint i terrierhjärnan så fort det blev mer än en lapp, och då kopplade han bort näsan. Vi får se om Svartberg-metoden funkar bättre. Den ska jag köra ”by the book”, och jag vågar inte ens läsa mer än ett steg i taget eftersom jag vet att jag då gärna hoppar över några viktiga detaljer på vägen. Nu är ju rekvisitan klar i alla fall, och i ”lokalen” passar den sortens träning utmärkt.
Några bilder från dagens träning blev det inte, så jag bjuder på veckans tulpan istället. Bilderna blev väl ”sådär”, men…
Hit och dit. Och på fel ställe.
I onsdags utspelade sig dessa båda händelser förhållandevis parallellt i vardagsrumet.
Scen 1
Karlsson vill ligga på sin fleecepläd i soffan, men fleecepläden ligger i fel ände av soffan. Han förflyttar pläden mycket målmedvetet till rätt ställe, bäddar en stund och lägger sig nöjt tillrätta.
Scen 2
Iza står och tittar uppgivet, omväxlande på mig och omväxlande på sin fåtölj. Så står hon ganska länge. När jag går dit och tittar upptäcker jag att ett av Karlsson mjukdjur lagt sig tillrätta i fåtöljhörnet, möjligen med visst bistånd av en viss Karlsson. När jag plockat bort det hoppar hon upp och lägger sig nöjt tillrätta.
Vet inte vilka slutsatser man drar av detta, mer än att en terrier som heter Lennart ser till att ordna det för sig. Och att en schäfertant vid namn Iza behöver lite hjälp? Jag menar; Iza bär ju omkring på diverse saker, hon apporterar och bär hem, hon levererar saker i mitt knä. Företrädesvis sådant jag inte bett om. Men VARFÖR fattar hon inte att hon själv kan flytta på det som ligger i vägen där hon ska lägga sig? Det är inte första gången det händer. Tror iofs inte att det är något unikt för henne, men en ganska … intressant aspekt på det här med hundhjärnans funktioner.
Hur gör era hundar om något ligger i vägen där de har tänkt lägga sig?
Jag är trött på…
- att inte veta om bilen kommer att stanna när jag trampar på bromsen
- att inte veta om mina medtrafikanter ser min bil bakom alla snövallar
- att inte veta om jag ser mina medtrafikanter bakom alla snövallar
- galna chaufförer som kör som idioter och utsätter både mig och sig själva för livsfara
- att vägarna ser ut som rodelbanor
- en nedisad bil med hjulhusen fulla med fastfrusen snö
- motor- och kupévärmare
- långkalsonger
- dunjacka
- vantar och handskar
- mössor
- mina Icebug. De är supersköna, men det vore skönt att gå ut med hundarna utan spikar under fötterna, bara som omväxling.
- att tycka att -2° i det närmaste är en värmebölja
- att det krävs tre försök för att lyckas backa in bilen på tomten någorlunda mitt mellan snövallar och snötyngda buskar. Eller… snön har ruskats av, men buskarna har frusit i den nedtyngda positionen.
- att inte kunna gå i skogen
- att gå fram och tillbaka på grusvägen. Jag hatar att gå fram och tillbaka, jag vill gå runt!
- att inte kunna träna spår på ett vettigt och realistiskt sätt
- att inte kunna träna annan lydnad än fartmomenten, utan att den lilla hunden börjar frysa.
- blå siffror och blå kurvor på yr.no. (I onsdags hade det förvirrat sig in en röd siffra angående nästa fredag, men den är borta nu…)
Ovanstånde tröttma är bara ett axplock, listad i slumpvis ordning, och i själva verket är det nog de sista – hundrelaterade – punkterna som gör mig allra mest trött.
Idag firar vintern, snön och minusgraderna tvåmånadersjubileum, och det är (milt uttryckt) exotiskt i den här landsänden. Någon enstaka timme under dessa två månader har termometern varit och vänt precis ovanför nollstrecket, helt utan effekt. Barnen (som tycker om snö sägs det?) har nu fått ett jullov med snö, de kommer få ett sportlov med snö (nästa vecka) och just nu tyder väl det mesta på att de kommer att få även ett påsklov med snö. Enligt ryktet har t o m de tröttnat och sitter inne och spelar TV-spel, precis som vanligt.
DET RÄCKER NU!
Här kommer några bilder som togs i helgen.
KOMMENTERAT