Aldrig får man vara riktigt glad!

Kommer ni ihåg det här? Bilden är från hösten -07.

I vintras gjordes vägen i ordning och vi fick tillbaks en av våra trevligaste rundor i skogen.

Numera ser det ut så här på ungefär samma ställe. Charmfaktorn är låg men funktionaliteten hög. Och det är trots allt bara en liten bit det handlar om, men en viktig liten bit som förstörde väldigt mycket när den inte gick att använda.

Men säg den glädje som varar. Nu har en annan markägare på samma runda fått för sig att köra traktor på skogsvägen, och en (eller flera) ryttare har samtidigt fått för sig att rida på den lilla grässvålen som var kvar i mitten, så nu har vi ett annat lerdike att tampas med. Inte i paritet med det på översta bilden, men ganska trist ändå. Här nedanför ser man ett av ställena vi måste passera, men om man trasslar lite går det att ta sig förbi i (den ogallrade) skogen på sidan av ”vägen”.

För övrigt insåg jag först idag, efter nästan en vecka, att jag faktiskt har en fullt användbar kamera med mig på promenaderna. iPhonen har ju en kamera som inte är kanon, men trots det spelar flera divisioner högre än den i min gamla mobil. Oskärpan på den sista bilden får vi nog skylla på lika delar skakig fotograf och lättrörliga hundar.