Arkiv för september, 2007

Debut två avklarad med hedern i behåll

Nu är vi hemkomna efter ytterligare en tävlingsdag och vi har inte skämt ut oss alltför mycket. ;-)

Idag var det KM i lydnad som stod på programmet och det var debut även för min del. Har ju aldrig tävlat lydnad, utom möjligen på någon kursavslutning med min första hund och det är väl 10-12 år sedan och preskriberat vid det här laget.

Pga en hel del återbud så blev vi bara nio startande men det tog sin tid ändå. KM avgörs genom att alla först kör den klass dom ”är” i, dvs klass I för vår del. De som sedan vinner eller har poäng som räcker till ett förstapris går till final med lite speciella moment, sluten bedömning och koefficienter som lottas i efterhand. Spänning är alltså på topp ända in i det sista, åtminstone för de som gått till finalen. Nu drabbade ju inte detta oss idag, och det var inget jag räknat med heller med avstådd platsliggning.

Den lilla terriern skötte sig faktiskt jättebra, men jag tror jag ska skicka in en motion om en ny bedömningspunkt liknande helhetsintrycket. Initiativförmåga! Där hade pysslingen fått en klockren 10:a, jag lovar. :-)

För att ta det hela från början då (och jag lovar att detta är sista gången på åtminstone ett halvår som jag ska rabbla poäng och domarkommentarer här):

Platsliggning: avstår

Tandvisning: 10
Vet inte hur korrekt detta var med en 10:a här? Han satt ju inte still men lät ändå villigt sina tänder beskådas?

Linförighet: 8/8 ss, ls, vp (= snett sättande, långsamt sättande, växlar position)
En klar uppryckning från igår, men han kan bättre!

Läggande: 9/9,5 Långsamt
Jag såg ju inte vad som hände eftersom jag hade ryggen emot…

Inkallande: 9,5/9,5 Hoppar på föraren
Jo, så var det ju.

Ställande: 6/5 Långsamt, dk, många steg
Vet ju att detta inte är klart så där har vi att jobba på. Han tror fortfarande att ”stanna” betyder att han ska stå 2 meter framför mig så det får vi träna in med nytt kommando.

Apportering: 8/7 Tugg, tjuvstart, reser sig
Här hade jag tydligen klantat mig och hållit apportbocken för högt så att han var tvungen att resa sig för att kunna gripa den. Klantmatte, skärpning!

Hopp över hinder: 0/0
Karlsson satte full fart mot tävlingsledaren som hade fickorna fulla med apportbockar. Mycket roligare än att hopp just då. :-) Vi tränade ju i fredags på att låta bli apportbockar som låg på plan, men apportbockar i fickorna på folk har vi visst missat…

Helhetsintryck: 8/6,5

Totalsumma: 122,5

Om inte om hade varit (igen ;-) ); dvs om vi haft 30 poäng på platsen och poäng på hoppet som han egentligen kan så hade det alltså varit ett förstapris och uppflyttningspoäng (om det varit officiellt)! Nu är det hårdträning av platsliggning som gäller. Mycket annat också självklart, men det är den största käpphästen. Helgen har varit väldigt givande på så sätt att vi nu vet ungefär var vi står, var de svaga punkterna sitter och kan lägga upp träningen därefter.

För de initierade, som funderar över dubbla domarsiffror ovan, kan jag meddela att ja, vi har två domaren även på lydnaden när det är KM.

Även idag lyckades vi fastna på bild. Jag är ju normalt klubbens ackrediterade pressfotograf men när jag tävlar själv får jag lämna över kameran till någon annan och så här blev det idag.

070930b.jpg

Tänk om han gått så fint hela tiden?!

070930c.jpg

Om inte jag klantat till det så…

070930a.jpg

Till sist ytterligare en bild från igår kväll. Batteriladdning pågår! Det ser nästan ut som om Iza försöker överföra lite energi till lillebror. Hon stod så en bra stund innan jag fick tag på kameran, och då var hon ännu närmare. :-)


Trött brukshund…

070929b.jpg

…efter (ganska) väl förrättat värv. :-)

(Det som ligger mellan hans framben är ett saligen ifrånsomnat tuggben.)


Ömsom vin, ömsom vatten…

Så var debuten avklarad och det gick väl si. Och så.

Arrangemanget skulle inte börja förrän klockan 09.00 idag, och det hade ju sitt pris. Vi kom alltså inte hem förrän vid 17.30, så att jag inte uppdaterat alla nyfikna tidigare har sin förklaring. Egentligen orkar jag inte nu heller (borde ställa mig och laga mat) men jag gör ett försök ändå.

Appellspåren skulle gå sist och med lite felaktig beräkning av tidsåtgången för domarnas transporter runt lägre, högre och elitspåren så fick våra spår ligga i ca 1,5 timme. 40-50 minuter står det i regelboken så i kombination med mycket kraftiga vindar så var jag lite tveksam till hur det skulle gå. När jag la spåret så flög det dessutom iväg en hare tvärs över andra sträckan.

Karlsson kom i alla fall iväg fint och jag kom ihåg att stå kvar och släppa ut linan till 10 meter. Han plockade första pinnen fint men när det var dags för vinkeln så hände något. Inte något som hade med vinkeln att göra men något hade uppenbarligen satt sig på tvären i halsen på lille herrn för han stannade flera gånger och hostade, harklade och såg ut som om han skulle spy. Där var jag på väg att bryta men som tur var lyckades jag aldrig fatta något beslut innan han bestämde sig för att fortsätta. Sen spårade han riktigt fint och plockade andra pinnen och slutet. Jag hade tydligen (helt omedvetet) klantat mig i ”spyvinkeln” och kortat av linan så det fick vi lite avdrag för men slutbetyget blev ändå 8/8,5.

Tillbaks på klubben fick alla andra klasser köra sin lydnad innan det var vår tur. Platsliggningen (50 poäng) avstod vi, som planerat. Var lite sugen på att ändå lägga honom men lyckades behärska mig.

Därefter var det budföring. Tjuvstart! Jag hann inte mer än koppla loss och räta upp mig (hann inte ens få ner kopplet i fickan) innan han drog som en avlöning. Förutom studs på mottagarens ben var det dock skitsnyggt och han stannade inte ens och skällde ut mottagaren för att han inte fick godis. ;-) Men, det kostade ytterligare 20 poäng. Nu vet vi vad vi ska träna på där iaf. :-)

Lydnaden var; ömsom vin, ömsom vatten. L

Linförighet: 6,5/5. Orkar inte ens redogöra för domarkommentarerna… *suck*
Om man nu ska skylla på nå’t, och det ska man ju ;-) , så får jag skylla på att Karlsson var nykär. Och i början av linförigheten kom föremålet för hans nya kärlek, tollaren Strimma, och gick förbi ganska tätt. Han blev väldigt skeptisk till att hon gick upp på övre plan och han skulle vara kvar på den nedre?! Tror inte vi fått några kanonpoäng ändå för han var minst sagt förvirrad, men som sagt, nå’t ska man ju skylla på.

Framförgående: 8/8. Stretar
Stämmer så bra, men sååå farligt var det inte och annars var det snyggt. Jättefint och rakt stopp på första sträckan, något lite snett stannande på andra.

Platsläggande (under marsch): 10/10!!!!
Höll på att få hjärnblödning när jag såg att den ena domaren visade 10 och den andra 0?!? Det visade sig dock att det fattades ett blad i domarblocket så när den ena domaren visade 10:an för publiken blev det 0 åt mitt håll. :-)

Inkallande; 9,5/9. Dåligt avslut.
Tja, han använde mitt ben som bromskloss. Igen.

Apportering: 5/0. Går ur hand.
Jag kan inte göra annat än – le. Han satt kvar jättefint när jag kastade, ut som ett skott vid kommandot och grep apportbocken (möjligen lite slarvigt) men sen … kom han på att det faktiskt stod en massa människor och tittade på bara honom så det var helt nödvändigt att springa ett ärevarv och vissa upp sitt fina fynd för alla domare, skrivare, tävlingsledare och publik. Men han var extremt glad och lycklig när han gjorde det, och väldigt, väldigt söt. Det var nog därför han fick en 5:a av ena domaren för det var egentligen en klockren 0:a även om jag fick styr på honom till sist. :-)

Hopp över hinder: 9,5/9. Långsamt sättande, nosar.
Tja, har man näsan i backen (på andra sidan hindret) så är det lite svårt att samtidigt få ner rumpan. Men annars var det snyggt, och utan startskall!

Totalpoäng; 182,25.

Nu vet vi iaf vad vi har att träna på (t ex att invänta kommando på budföringen, apporteringen och platsliggning i grupp), så sen ska vi nog få till det. 224 p. krävs för uppflyttning. Platsen och budföringen är ju totalt 70 potentiella poäng så det finns hopp. :-)

Just nu är jag måttligt sugen på att köra KM i lydnad imorgon, men det blir nog bra. :-)

Avslutningsvis en liten bild från dagens övningar; återhoppet.

070929a.jpg

Fotograf: Tytti

(och JA gammelmatte, det ÄR dags att trimma honom. Både under magen och under svansen. :-) )


Också ett fredagsnöje?

Har man inget annat för sig en fredagkväll så kan man ju alltid shoppa lite. Jag har just blivit med ny bilstereo. Med CD! Den som satt i bilen när jag köpte den härstammar väl från någonstans i höjd med jesu födelse och har bara kassett, men nu passade jag på när stans ”hippaste” bilradiobutik ska lägga ner och säljer ut grejor till riktigt bra priser. Det var bara det att jag glömde detta på väg hem från jobbet så det fick bli en utflykt efter fredagsmiddagen istället. Det gick rätt smärtfritt. (Enda problemet var att jag missade vinet till maten.) De värsta köerna hade liksom lagt sig klockan 19.00 på fredagkvällen. Nu gäller det bara att ragga upp någon tekniskt bevandrad kamrat som kan montera den också. Husses kusin ligger illa till. :-)

Ikväll blev det ett sista lydnadspass med Karlsson innan klubbmästerskapet imorgon (och på söndag). Det är inte utan att man ibland undrar om det inte borde stå border collie, istället för borderterrier, i stamtavlan. Maken till motiverad och fokuserad hund har jag aldrig haft. (Nu har jag ju bara haft två innan honom, men ändå.)

Jag fick nog en stjärna i lydnadshimlen också. Jag insåg nämligen att det är bra att träna med apportbock liggande på ”plan”. Hade jag kommit på det lite tidigare, än kvällen innan tävling, hade jag kanske fått två stjärnor? Med både min första hund och med Iza har jag nollat diverse moment pga av för stort intresse av apportbockar som legat och skräpat, så det vore ju fint om man kunde undvika det med tredje hunden.

Efter en tillsägelse förstod K att det INTE var tillåtet att ta den när och hur som helst. Det var lite jobbigt och läskigt, och i början när jag körde fritt följ förbi apportbocken så gick han en stor lov, in bakom mig, precis när vi passerade. Var ju lite rädd att han inte skulle vilja apportera den sen när det var tillåtet, men det var inga som helst problem. Full fart både ut och in, som vanligt. Det blev en form av externbelöning. Körde även inkallningar precis förbi (nästan över) apporten och han blängde ilsket på den men behöll farten i inkallningen.

Det ska bli spännande att se hur det går imorgon. Klubbmästartiteln lär vi ju INTE kunna aspirera på eftersom vi troligen avstår platsen, men det ska bli kul att se hur många poäng vi kan skrapa ihop (i ösregnet). Bedömningen brukar vara lika tuff som på officiella tävlingar, och förhoppningsvis är det inhyrda domare, så det bör kunna bli ett bra kvitto på var vi står.


Terrier på genrep

Idag insåg jag att alla appellspår, dvs åkerspår, Karlsson gått efter sommaren har varit på samma j***la åker, den bakom huset (nädå, jag är inte alls lat… ;-) ). Den med alla rådjuren, om ni kommer ihåg?
Den är förvisso perfekt för detta ändamål men ibland kanske man ska varierara sig? Eller?

Ikväll stegade jag således iväg till grannåkern. Ja ibland måste man vara lite wild & crazy! Den är slagen betydligt senare och har mer en look av stubbåker. Kombinerat med lera. Och smärre sjöar.

Hur som helst så skötte sig K ungefär lika bra som vanligt. Lite jobbigare var det nog i vissa vinklar men det blåste också ganska rejält. På sista sträckan blev han lite förvirrad av nötkreaturen som gick på andra sidan vägen, men han kom över det också till sist. :-)

Vi får se hur jag gör imorgon? Ytterligare ett spår kanske, inför lördagens klubbmästerskap? Eller kanske lite lydnad? Eller både och? Eller ingenting? Den som lever får se!


Det där med sökord. Igen.

Om man ”googlar” på älgloppa eller älgloppor så hamnar den här bloggen på andra sidan med träffar. Förra veckan låg den på första sidan, på femte plats. Fantastiskt! Och nu halkar jag nog upp en bit i sökmotorerna igen, efter det här inlägget. :D

Det har flera dagar i rad varit det ”ledande” sökordet för att hitta hit. Intresset, äcklet och fascinationen över dessa kräk är uppenbarligen stort ”out there”.


Hur man rensar en åker!

Jag kunde självklart inte hålla mig. Liiite hundträning fick det bli efter att jag uträttat viss ”nytta”. Det var bara ett problem. På åkern bakom huset, strax utanför tomtgränsen, betade fyra rådjur. Dessa djur är halvtama och flyttar inte på sig i första taget.

Således tog jag ut Iza, på andra sidan huset, och tränade – skall! Tydligen lider rådjuren av viss självbevarelsedrift trots allt, för dom försvann. Som jag tidigare konstaterat, själva skallet är det inget som helst fel på. Mycket kraftfullt! Att Iza studsar upp och ned brydde sig inte rådjuren om (eftersom de inte ens såg henne, annars hade de nog dött av skratt), de tog det säkra före det osäkra och flydde fältet.

När det var Karlssons tur var det alltså lugnt på viltfronten. Han fick lite apportering, eller snarare anti-apportering. Dvs jag kastade apportbock och hämtade själv när han satt kvar. Det skötte han briljant. De två gånger han verkligen fick hämta skötte han sig också utmärkt. Sen körde vi framförgående och avslutade med platsliggning. Mitt under platsliggningen kom husse hem. K:s svans påminde om en förgiftad mixer, men han låg!

30 sekunder efter att sista hunden var instoppad i huset igen var rådjuren tillbaks på åkern.


Desperat billös hemmafru med pyspunka

Desperate Housewives är ju en av mina (få) favoritserier, och den enda som ingår i TV-utbudet för tillfället. Idag är jag både ”desperat” och ”hemmafru”.
Idag har min bil varit på service. Och är fortfarande. Kl 17.20!!! Undrar vad det kalaset kommer kosta? Kamremsbyte är inte gratis har jag hört…

Att jag är billös innebär att kvällens planerade träning på klubben ”fryser” inne.

Att jag är desperat innebär att jag tränat så mycket hund sista tiden så att hemmet fullständigt havererat. Nu har jag ju ett gyllene tillfälle att börja åtgärda detta men … jag vet inte var jag ska börja. Så jag går nog ut och tränar hund…

Hemmafru innebär att jag är tvångsplacerad – hemma. Åtminstone för tillfället.

Pyspunka? Ja, jag känner att hundträningsluften börjar gå ur så smått. Behöver snart en paus. Undrar just vad hundarna tycker om det? Vi har inte haft MBL-förhandling. Än.


Agility-VM

Nej, jag har inte fått hybris, ni kan andas ut. Det är INTE min och schäferns nya målsättning. ;-) Däremot konstaterar jag att vår duktiga agility-coach nu är på väg till Hamar i Norge för att delta i detta evenemang.

Igår kunde man läsa den här artikeln i Borås Tidning. Kul!

Vi kommer självklart hålla tummar och tassar så mycket vi bara hinner med under helgen, mitt i våra klubbmästerskap.

Något jag kunde konstatera när jag kollade startlistorna för evenemanget var att det verkligen är ett världsmästerskap. Det finns deltagare från Brasilien, Japan, Canada, USA, Sydafrika, Colombia,  Ryssland etc., samt naturligtvis från hela Europa När det arrangeras VM i lydnad och IPO så känns det som om det är en tillställning för de ”närmast sörjande”, dvs de som kan ta sig till arrangemanget med bil, inom Europa. Men när det gäller agility så flyger man tydligen kors och tvärs över hela världen. För att kanske diska sig efter några sekunder…!


Appellträning

SMHI kunde inte bestämma sig. När det var dags att åka var det uppehåll men lagom när jag kom fram till grannklubben så började det regna igen. Härdad som man är efter den här sommaren så var jag dock garderad med regnjacka så det gick bra ändå. Varför är det så att det alltid känns extremt motigt om det regnar när man ska iväg, men sen funkar det ju faktiskt ändå och är inte så farligt? Att jag inte krymper av lite vatten är ju sedan länge konstaterat … tyvärr.

Passade på att köra Iza direkt eftersom det var ganska lugnt på plan. Då undviker vi konflikter och har roligt ihop. Det känns som om vi måste försöka snurra vidare i den positiva spiralen från i söndags. Körde framför allt skall (enligt nya metoden) och kryp. Nu är det inget tjafs alls med krypet. Hon börjar  t o m krypa självmant när hon tycker hon legat tillräckligt länge. :-)

Karlsson fick sig en genomkörning av appellklassmomenten med kommendering. I stort sett är jag nöjd även om han var lite splittrad stundtals. Vi har ju inte varit på den klubben på flera månader och det dök upp en massa nya hundar precis där vi höll till, praktiskt taget PÅ ”tävlingsplanen”, så det kanske inte var så konstigt. Hans paradnummer är helt klart ”läggande under marsch”. Om jag bara kan hålla mig i skinnet (= undvika DK, som inte behövs) så borde vi kunna få en 10:a på detta moment. Men träning är en sak, tävling en annan… Framförgåendet gör han oftast också väldigt fint. OK, det är nog inte en 10:a, men bra är det. Men det är väl risk att jag får äta upp dessa spekulationer efter helgens övningar… ;-)

Problemet med framförgående är att han ”kan själv”. När man kört första sträckan så vet han vad som ska göras och ränner iväg alldeles självmant efter vändningen. På träning  gör jag alltid några vändningar och halter innan vi går andra sträckan men än verkar det inte ha haft någon större effekt.


Hur ska dom ha det?

Sitter och funderar på kvällens planerade tävlingsträning på grannklubben, där jag är stödmedlem. Hade tänkt åka dit och delta med Karlsson. Regnet öser ner ute och har så gjort större delen av dagen. Jag gick alltså alldeles nyss in på SVT för att kolla vädret som SMHI tänkt servera ikväll och hittar detta:

Något motstridiga budskap! För de icke geografiskt bevandrade så ligger alltså Borås ungefär innanför den gula ringen på kartan men det är för sjutton så mycket regn inritat så det går inte att precisera bättre…


Börja om från början…

Igår kväll blev det som omväxling lite – hundträning. :-)

Eftersom K var konvalecent förra veckan men det nu inte syns något spår av hälta (och inte har gjort sedan i tisdags) så är det hög tid att ”finputsa” inför KM i helgen. Iza fick naturligtvis också följa med.

Med Iza börjar jag nu från noll med inkallningen (igen) och ska nu försöka köra in det på enbart handtecken?! Vi får se hur det går men jag har en känsla av att mitt tonfall gör henne osäker och att det är en av anledningarna till att hon inte stannar. Det ÄR svårt att låta glad och positiv när man ska få stopp på ett expresståg på 25 meters avstånd. Hur jag än gör så blir det liksom ett ”rytande”. Vi lär väl få se om jag tänkt rätt?

Började även om med skallet genom att sätta mig på huk så att det inte fanns någon anledning för henne att hoppa. Var lite rädd att hon skulle ”knocka” mig istället men det gick bra. Vet inte heller om det är rätt väg att gå, men vi får väl prova.

Har läst protokollen några gånger till och konstaterat att det, på fria följet, faktiskt inte finns ett enda LS, SS eller VP (= långsamt sättande, snett sättande och växlar position). I synnerhet VP har varit vanligt tidigare. Med andra ord, om hon inte släppt lite precis i starten och nosat så hade vi nog snuddat vid 10:an!!!

Karlsson fick sig ett rejält pass med bl a tre platsliggningar. Först tillsammans med ”gamle” Ricky där jag fick tillfälle att muntligt korrigera honom rejält när han helt plötsligt reste sig upp. Han damp i backen som en förvånad gråsten och låg sedan kvar. Ytterligare två platsliggningar i grupp blev det. Där gick jag bara ifrån i koppellängd. Han låg, men jösses vad han tycker synd om sig själv. Ett tag låg han t o m uppgivet på sidan. Han bryr sig inte speciellt om de andra hundarna utan det är bara det att det är TRÅKIGT!

Sen blev vi igenomkörda i appellklasslydnaden och det gick i stort sett bra. Vi körde t o m en tävlingsmässig apportering som gick kanon, frånsett lite tugg. På hoppet räcker det inte längre med startskall, han tjuter i glädje ”hela vägen”. Inte alls bra, och hur jag ska få bort det har jag inte klurat ut än. Mer än möjligen genom att köra en massa hopp innan vi ska in på plan så att han får ”ladda ur”. Det brukar lugna ner sig efter ett tag. Nåja, vi har ju flera dagar på oss att klura på detta…

Vi avslutade med en i stort sett tävlingsmässig budföring där han faktiskt varken tjuvstartade eller skällde ut mottagaren när han skulle lämna! Enda anmärkningen var att han använde mottagarens ben som bromskloss. Det är dock inte sååå farligt, rent fysiskt för mottagaren alltså, som om det är 45 kilo rottweiler som gör samma sak. :-)

Sen blev det fika på altanen i den underbart varma kvällen. Det är inte illa med 18° värme klockan 20.00 på kvällen i slutet av september, men det är vi värda!


MVG och blodad tand

Detta blir ett lååångt blogginlägg så ni som är intresserade av detaljerna i vår spårtävling kan nog gå och hämta en kopp kaffe. Nu!

*

*

*

*

*

Så! Har ni hämtat kaffet nu, för nu tar vi det från början!

Det började med att jag skulle gå och lägga mig igår kväll, utan att vara det minsta trött men jag skulle ju upp tidigt. Hade nog egentligen behövt dopa mig med ett par glas rödvin men med tanke på att jag skulle köra bil i svinottan var det inte något alternativ.

Hur som helst så somnade jag, helt emot mina normala rutiner inför tävling. Och drömde värdens värsta mardröm. Jag drömde om Karlsson, som egentligen var en katt, eller ett marsvin, eller … faktiskt en katt. Det varierade. Hur som helst var han sjuk och det var riktigt, riktigt äckligt, men jag ska bespara er detaljerna. Om katten, eller marsvinet, eller katten…

Vaknade kallsvettig och konstaterade att det bara var en dröm, och att eftersom jag drömt så måste jag ha sovit! Trodde då att det var kört med vidare sömn men somnade om! Och sov tills klockan ringde!

Hälften av frukosten åkte i soporna. Magen var inte riktigt i skick att stoppa i sig mat, det var för många fjärilar i vägen. Slängde upp Karlsson till husse innan vi åkte och han verkade inte det minsta ledsen för att få gå och lägga sig igen. :-)

Iväg bar det mot klubben och eftersom jag var framme i god tid så hann jag värma upp med lite positiva kontaktövningar innan ”uppropet”. Vi drog startnummer 3 och klubbkompisarna drog 2 och 4 så det kändes bra inför platsen; kända lugna hundar på båda sidor. Dessutom var vi bara fem startande pga av återbud.

Platsen gick bra. När vi kom fram efter att ha varit gömda så låg alla hundar snyggt och prydligt, ungefär där vi lagt dom. Men när jag var ca fem meter från Iza så reser hon sig och kastar sig runt halsen på mig?! Det har aldrig hänt förut utan hon har lugnt legat kvar. Men det var som om hon ville säga; mamma, mamma var har du varit, jag trodde aldrig du skulle komma tillbaks. Blev mycket förvånad men momentet var ju slut när tiden var ute så betyget blev 10 ändå. Vet inte om lägre-hundarna, som stod snett framför, kan ha stökat till det lite i hennes hjärna?

Därefter bar det iväg ut till spåren. Jag blev förvarnad om att terrängen i spåret inte var den mest lättforscerade och det visade sig stämma. Det började redan när vi (jag och spårläggaren) inspekterat upptagsrutan och jag, på vägen tillbaks, trampade ner HELA vänsterbenet i en håla under en rotvälta! Klarade mig utan andra skador än en jordig känga och ett jordigt byxben, men ändå…?

Jag skickade ut Iza i rutan och hon går ut och väljer håll. Jag hängde på och funderade på när de skulle säga ”tillbaka till rutan”. Men ingen sa något? Så vi ångade vidare med en mycket förvånad men glad matte längst bak i snöret.

Detta var nog det värsta spår jag gått någon gång. Spårets första ca 70% bestod av risigt hygge, stenar och klippblock, stora diken och vattenhålor och… inga pinnar? Efter en bra bit hittade dock Iza en pinne. Lycka! Sen hittade hon en till men jag var fortfarande övertygad om att hon traskat över en hel hög för det kändes oroväckande glest. Att räkna pinnar i spåret är inte min starka sida. Jag stoppar dom i fickan, belönar, och tassar vidare. Iza kändes inte heller sådär helt övertygande i sitt spårarbete så jag var mycket tveksam till om vi skulle greja det. Vi hade även ett par tappt som hon dock redde upp på egen hand efter lite funderande. Och, rätt vad det var stod hon med den långa slutapporten i munnen!!! Nu återstod bara att ta reda på om vi klarat tiden? Och hur många pinnar vi egentligen hade?
Det visade sig att vi fixat tiden, med två minuter tillgodo! 28 minuter hade vi alltså flåsat runt därute i skogen?! Och Iza hade inget lätt jobb att baxa runt sin matte. Själv försvann hon vid ett par tillfällen, när hon ”ramlade” ner i stora hålor/bäckar/diken, och där skulle jag ta mig fram! Men, hur som helst, det gick vägen. Sju pinnar hade vi med oss i ”mål” så där försvann 19 poäng. Åtta pinnar hade ju varit det optimala.

Det som var mindre lyckat var att spårläggaren/mottagaren satt inom synhåll från slutet – med tre hundar! Som dessutom började skälla när vi dök upp! Hade Iza fått syn på dom innan hon hittade slutet så vete sjutton…? Enligt tävlingsledaren, som jag berättade detta för, hade det varit skäl nog för ett omspår om det inte gått vägen. Det är dock mycket tveksamt om mina ben hade klarat ett omspår för de liknade mest spagetti vid det laget.

Betyget på spåret blev: 10 på upptaget och 9 på spåret.

Tillbaks till klubben, en stunds vila och sedan var det dags för lydnaden. Och jag är sååå nöjd med min lilla hund! Hon höll ihop och hade bara ett ”släpp”, men det var som tur var mellan momenten. Lydnaden gick som nedan;

Fritt följ; 8,5/8 (Tränger ngt, DK, nosar)
Hon ”släppte” lite i början, segade och var på väg att börja nosa, men var sen med mig kanonfint hela vägen.

Inkallning med ställande: 0/0 (DK, stannar ej)
Hon stannade, men först ca fem meter framför mig när det var dags för nästa inkallningskommando. Trots att jag var glad, berömde och klappade om henne (nollpoängar’n var ju kalkylerad och därmed inget att bli besviken över) så kände hon att det inte var bra och drog ett varv. Hon betade gräs, gick ut i kanten och kissade och… Lyckades dock ta det lugn och till sist kom hon in igen så att vi kunde fortsätta. Skämmigt är det när det händer, men om det är mellan momenten så gör det ju inte sååå mycket. (Hm, trodde jag på det själv eller?)

Framåtsändande: 5/5 (DK, snett, stannar upp, okoncentrerad)
Inte så mycket att säga om dom domarkommentarerna, stämmer på pricken.

Kryp: 8/8,5 (DK, något hög bak)
Hon kröp sååå bra, och jag är sååå glad. Som vi kämpat med detta sista veckorna?! DK:t var att jag, när hon lagt sig ner, sa ”bra”. Sen kröp hon rakt, snyggt och prydligt. Så mycket mer kan jag nog inte begära.

Skall: 5/6 (förflyttar sig, hoppar)
Inte så mycket att säga om det heller. Som vanligt gjorde hon en raketstart. Hon skäller bra MEN hon sitter inte still. Här finns det poäng att plocka.

Tungt föremål: 9,5/9 (snett sättande, något ojämnt tempo)
Jag är mycket nöjd med dom poängen. Kan nog inte begära så mycket mer där heller.

Hopp över hinder: 0
Iza hoppade ut och stannade sedan stint stirrande mot läktaren. Efter flera kommandon fick jag henne att sätta sig och hoppa tillbaks men då var det redan kört. Vet inte riktigt vad det var men ALLA högrehundarna nollade detta moment, på ungefär samma sätt. Hindret stod ganska nära läktaren där det fanns folk och hundar. Åt samma håll, några få meter från hindret låg även tungapporten som de nyss ”lattjat” med. Det är ingen ursäkt, men kanske en förklaring? Finns lite att träna på där. På hoppet borde vi kunna få en 10:a, och har också fått det flera gånger på tävling, om hon inte slår i hindret vilket händer ibland.

Platsliggning med skott: 10
Sen var det en stunds rast/vila igen innan det var dags för uppletandet. När det var vår tur så kändes Iza förhållandevis laddad och införstådd med vad vi skulle göra. Första skicket var bra fart ut och föremål in. Sen blev det lite segt (trav) men hon letade ändå förhållandevis aktivt och var ute på djupet flera gånger. Dock tog hon en kissepaus i rutan trots att hon var rastad!!! Hon är dock ganska förtjust i att markeringskissa så det handlade nog om det. Det slutade med tre föremål och betyg 6/7. Pratade med en av domarna efteråt om mitt uppträdande och där fanns det tydligen inte så mycket att anmärka på vilket var glädjande. Här saknar jag ju helt klart rutin och är väldigt osäker på vad jag får göra, hur mycket jag får göra, när jag får göra vad osv. Men tydligen var jag ”godkänd”. :-)

Så var den dagen över och det var bara att vänta på resultaten, vilket visade sig ta ett bra tag. Att vi inte var uppflyttade stod ju helt klart, men det hade jag inte förväntat mig heller. När det hela var färdigräknat visade det sig att vi skrapat ihop 444,75 poäng och en andraplacering (=tämligen anskrämlig bucka och en liten fodersäck)! Det är 65 poäng mer än förra gången (för ett år sedan) och definitivt ett stort steg i rätt riktning. Det fattades ”bara” 35,25 poäng (på lydnaden) för uppflyttning och det känns faktiskt inte alls som någon omöjlighet. Det finns ju som sagt poäng att hämta, med lite mer träning. Bara en 10:a på hoppet, som alltså inte ska vara omöjligt, är ju värt 30 poäng. Kan vi sedan få till ett hyfsat ställande på inkallningen, ett lugnare rörelsemönster i skallet och ett bättre framåtsändande så… :-) Den stackars schäfern, som för en vecka sedan var i stort sett pensionerad, kan nog se fram emot en tuff vinter. :D

Det finns säkert någon som läser här som tycker jag är jättefånig och patetisk som är så själaglad över ett ”godkänt”, det är ju liksom uppflyttningen det handlar om, men jag ÄR faktiskt jätteglad och nöjd. Vi funkade bra ihop hela dagen (utom efter inkallningen då), och det hela kändes positivt. De som känner denna hund och vet hur oerhört lätt det havererar i samarbetet förstår nog min glädje.

I min värld fick vi MVG = Mycket Väl Godkänd, även om det nu inte finns något sådant begrepp i de här sammanhangen. Det finns uppenbarligen potential om bara uppladdningen och kemin är den rätta!

Denna fick vi med oss hem. Den kommer dock att få en något mer undanskymd placering (än i fönstret) fortsättningsvis. ;-)

Trött bruksschäfer som undrar om hennes nya matskål verkligen ska vara sååå liten? Detta var strax innan hon föll i djup sömn…

Tack för alla hållna tummar och tassar. De gjorde uppenbarligen nytta! Nu ska vi inte göra många knop resten av dagen (Iza stensover redan) utan bara ta det lugnt. Karlsson är med husse på svärfars födelsedagskalas så jag behöver inte bekymra mig om honom heller. :-)

********************

Idag går mina tankar även till Dixie, min första schäfer. Idag, på höstdagjämningen, är det exakt åtta år sedan hon lämnade oss för gott, endast sju år gammal, pga av sjukdom. Hon fick det säkert mycket bättre, var hon än hamnade, eftersom hon aldrig riktigt kunde finna sig tillrätta i livet, men det var ändå oerhört tungt när det hände. *fäller en tår*


Förberedda?

Tja, nu kan vi nog inte göra så mycket mer inför morgondagens eskapader.

Motivationsspåret är lagt. Och gått. Gör hon ett likadant upptag imorgon så borde vi ha betyg 11. Det var sååå snyggt så jag blev nästan tårögd. En grundligt kontroll/analys av bakspåret i ett par meter och sen tvärvände hon och gick rätt. Spåret var max 200 meter och innehöll två pinnar och en stooor godisburk, som utlovat. Frånsett ett mindre ”viltspårsavbrott” så gick det kanon. När hon bytte spår så avslöjade jag henne ganska snabbt. Det kändes i linan att hon var ute på villovägar. Och att hon var medveten om det. Hon verkade nästan lättad och glad när jag hejdade henne och gick tillbaks, och där sög hon i det ”riktiga” spåret så det stod härliga till.

Vi har även kört ett uppletande som gick ganska bra. Det var på föremål sex, sju och åtta som hon strulade lite. Men som sagt, imorgon behöver vi bara fyra. *himlar med ögonen*

I övrigt så är kycklingkexen snart färdiga, tävlingspärmen är framplockad, reglerna genomlästa och … jag har t o m färgat håret för att dölja de grå strån som kommer uppstå under morgondagen. Eller … det kanske inte funkar förebyggande? :-) Någon som vet?

Nu återstår bara att packa ombyten (om vi skulle hitta något trevlig träsk i spåret) och att ställa klockradion (och mobilen) på ringning kl 05.00 typ. OM jag nu till äventyrs skulle somna i natt?

Den lille pysslingen har inte varit helt sysslolös idag om nu någon trodde det. Han har fått sig ett appellspår som gick ”sådär”. Spårmässigt var det riktig bra men pinnarna rönte inget större intresse. Två markerade han bara, utan att apportera, och den tredje spatserade han glatt över. Piparna missade han dock inte, konstigt nog ;-) och slutapporten tog han fint hand om. Vi har även kört lite lydnad och där skötte han sig jättefint.

Om någon inte har nå’t för sig imorgon så kommer det nog inte sitta i vägen med en och annan hållen tumme.


Ursäkta mig…

Här skrev jag ett inlägg som inte publicerades för att det pågick en uppdatering. Sen är det helt plötsligt publicerat TRE gånger? Samtidigt som det ligger som som utkast, två gånger. Och när jag går in för att ta bort två av inläggen så finns dom inte?

Verkar vara en lyckad uppdatering… *suck*

*******

En timme senare gick det att ta bort ”extra-inläggen” så nu är ordningen återställd.


Ingenting låter gott!

Satte mig ned och försökte räkna ut vad vi ska äta, idag och imorgon. Hittade INGENTING som lät frestande. Efter en stund insåg jag varför. Magen fullkomligt kryllar av nervositet inför morgondagen. Har nog inte riktigt insett att vi faktiskt ska tävla imorgon. Var så inställd på att lämna återbud så kroppen har liksom inte tagit in fakta. Men nu…?

Ägnade en stund åt att ta sticklingar från mina ”bondpelargoner” istället. Enligt min pelargonguru Ingrid så borde detta ha gjorts för 2-3 veckor sedan, men bättre sent än aldrig. Går det åt skogen så har det kostat en halvtimmes jobb och lite blomjord. Nu står de iaf prydligt uppradade i sovrumsfönstret (söderläge och ganska svalt) så får vi se vad som händer.


Roliga timmen (med nära döden-upplevelse)

Det var husses (o)tur att umgås med Iza idag, i ösregnet. Det planerade motivationsspåret får vänta till morgonddagen. Det är tveksamt om det varit så ”motiverande” i ösregn och halv storm. En sak är säker, det hade INTE varit motiverande för matte att bli plaskblöt två gånger om.

Under tiden dom var borta hade jag och K roliga timmen. Inomhus. Han visar inte heller idag några tecken på hälta, men jag ville ta det säkra före det osäkra. Imorgon kan det kanske bli lite mer aktivitet.

Roliga timmen innehöll, även idag, främst lydnadsklass I-apporteringen och platsliggning. Den apporteringen känns onekligen som ren avträning. Först lägger man all energi i världen på att hunden ska lära sig gripa apporten. Och sen ska man lära den att INTE gripa? Förrän matte säger det magiska ordet alltså. Just nu råder det viss frustration bland terrierns hjärnceller. Milt uttryckt. Men det blir nog bra när det blir klart. :-)

Platsliggningen var onekligen i paritet med en nära-döden-upplevelse. Tyckte Karlsson. Jag började med att kasta boll. En av favoritbollarna som han inte sett på ett tag. Jag kastade, rullade och studsade. Vid något tillfälle rullade den t o m över hans svans, men han låg!

Sen kom det riktigt jobbiga kapitlet… Jag hämtade en ”favorit-pip”!!! Jag pep lite med den, bollade lite och sen la jag den två meter framför hans näsa. Det var riktigt, riktigt jobbigt. Men han låg. Fortfarande!!! Han pep, han skakade, han vred på sig. Men han låg! Kvar! Det verkar som om han börjar inse att det faktiskt inte är någon frivilligverksamhet vi håller på med? :-)

*****************

Just det; glömde bilden nedan. När storasyster varit ute i regn och storm så gäller det att se till att hon är ren i öronen. :-)

070921a.jpg

Iza njuter faktiskt så att hon ”spinner” även om det kanske inte ser ut så…


Visiterad

Dagens jobb har handlat om modellfotning. I en studio som (numera) ligger i anslutning till en privatbostad. En privatbostad där man var lyckliga ägare till en extremt sällskapssjuk katt. Min dag började med att katten, som jag aldrig träffat förr, bestämde sig för att mina byxor var det absolut bästa surrogatet för handduk, efter  nattens regniga äventyr…

När jag kom hem hade jag en schäfer mycket stadigt placerad i nederkant av mina byxben i åtminstone fem minuter. Matte hade varit ute och vänstrat. Med en katt!!!

(Att ena modellen var katt-allergiker underlättade inte direkt arbetet heller…)


Spår-genrep

Gårdagens planerade spår gick av stapeln ikväll istället. Jag kunde dock konstatera att vi är inne i den perioden på året när det INTE lämpar sig att jobba full dag (husse var hemma tidigt), åka och handla och därefter åka hem och lägga ett fullängdsspår som ska ligga i 1,5 timme. Pannlampa hade INTE varit i vägen på slutet, och då fuskade jag ändå lite med liggtiden, som tur var… Med tanke på att det tog ca 30 minuter att lägga spåret så tror jag nog att det var fullängd – minst. Hade en vild idé om att jag skulle fått husse att lägga spåret en stund innan jag kom hem men den idén föll inte i god jord så de fick bli som det blev.

Började med ett upptag på åkern utanför huset och det gick faktiskt bra. Jag har inga större illusioner inför söndag, bakspår har det hittills ALLTID blivit på tävling (utom första gången), men det är ju kul att det funkar nå’n gång iaf. ;-) Sen fortsatte spåret en bra bit på åkern och det löste hon kanonfint. Sen bar det iväg ut i skogen och där började det strula. När jag la spåret såg jag älgspår som var så färska att mossan inte ens hunnit resa sig och det var förmodligen det som stökade till det. Det positiva är att hon (efter sju år!) börjar inse att det INTE är OK att spåra vilt. Hon spårar en liten bit men sen stannar hon och ser allmänt förvirrad ut, vädrar i luften och funderar på hur hon ska hantera situationen. Förr har hon helt sonika bytt spår och man kan ha hunnit långt innan man förstått vad hon hållit på med.

Nu hade vi några förvirrade avbrott i det första, viltrika, skogspartiet men sen gick det som på räls. Resten av spåret fixade hon galant och vi hade med oss alla pinnar (och snusdosor) hem! Sista biten, som gick i ogallrad gammal granskog på barrmatta var det dock rejält mörkt så jag var glad att jag kom därifrån med alla benpipor i oskadat skick. Nu har jag en ganska trött och nöjd schäfer, som även fick köra några kryp när vi kom hem. Även det gick fint, nu när hon var lagom utmattad. :-)

Imorgon blir det ett upptag, en pinne och en stooor godisburk i slutet. Motivationsspår kallar jag det. :-)

Karlssons hälta har inte visat sig igen som det verkar. Idag har det varit anbefallt korta koppelpromenader hos dagmatte och så blir det imorgon också!


Träningskväll blev vilokväll

Planeringen för ikväll löd:

1. Åka till klubben

2. Lägga ett rejält spår åt Iza

3. Köra lydnad med Karlsson medan spåret låg till sig

4. Gå spåret med Iza

5. Åka hem

Det blev:

1. Träna kryp och skall med Iza på gräsmattan hemma (krypet gick … inte bra)

2. Träna lydnadsklass 1 apportering (sitta still, gripa, hålla kvar) med den lille halte – i vardagsrummet

3. Träna platsliggning med den lille halte – i vardagsrummet

Bara att konstatera att det inte alltid blir som man tänkt sig. Men eftersom regelrätt lydnadsträning med K inte kändes som en lysande idé just idag, och det inte heller kändes som en lysande idé att ha en (eventuellt) halt hund liggande i kall bil i 2-3 timmar så fick det bli så. Naturligtvis var husse tvungen att vara med på ett jobbmöte ikväll också, så han kunde inte vara hemma och underhålla den lille halte.

Men med tanke på vädret så är jag faktiskt inte så ledsen ändå. Det ösregnar och blåser iskalla vindar. 10 minuter ute med Iza räckte för att jag skulle vara genomfrusen, och blöt. Det är för tidigt! Det är faktiskt bara september men det känns som november…

Beträffande hältan så ser jag en viss stelhet (tror jag) men skillnaden är himmelsvid mot igår. Hoppas det fortsätter i samma stil!


Positivt men mysko…

När jag vaknade idag förväntade jag mig att träffa en MYCKET halt borderterrier linkandes omkring på sovrumsgolvet. Med tanke på hur halt han var igår, efter att ha legat still i bara några minuter, vågade jag knappt tänka på vad en hel natts stillaliggande skulle göra. Men nä! Uppe i sängen var han och pussade på mig som vanligt när jag började röra på mig. Nåja, han klarade ju av att hoppa upp i soffan igår, via ett bakben, men sängen är högre så det hade jag inte trott. Tände lampan och … han spatserade omkring precis som vanligt?! Full fart ner för trappan och – ingen hälta? Jag har, till hans stora irritation, väckt honom ur hans skönhetssömn en gång i timmen hela förmiddagen för att se hur han går. Med en god portion fantasi kanske man tycka att han ”sparar” vänster bak lite men jag tror mest det är ett hjärnspöke hos matte. Några tendenser till att gå på tre ben visar han inte alls.

Mycket förbryllande, men skönt. Jag undrar vad det kan ha varit? Någon som har några förslag eller upplevt något liknande?  OK att hundarna kan stuka till sig och halta omkring några minuter och tycka synd om sig själva. Men här hände inget akut och hältan fanns där, klart och tydligt, från 15-tiden till 22-tiden.

Nu får han ta det lugnt ett par dagar för att inte riskera något. Det är bara att hålla tummarna för att det inte var något allvarligt och att det inte återkommer.


Vafalls? Lillebror är halt!

På eftermiddagen idag, precis när jag skulle åka och iväg i ett ”måste”-ärende, upptäckte jag att Karlsson haltade på vänster bak. Och det gör han fortfarande. På lunchpromenaden märktes inget, och för ovanlighetens skull var han kopplad hela tiden, så det måste vara något som hänt inomhus på eftermiddagen. Jag har klämt, känt, böjd, vridit och hittar – ingenting. Nu tar jag ju inte i lika tufft som en veterinär skulle göra, men ändå. Jag har även skärskådat tassen så gott det nu går mellan (och under) de små trampdynorna. Han säger inte heller ifrån att det skulle göra ont någonstans men stundtals, i synnerhet om han legat still en liten stund markerar han kraftigt och går ibland på tre ben?! Ibland syns det knappt?! Viljan är det iaf inget fel på och han försöker fortfarande göra allt han ”brukar” göra, tyvärr…

Jag gissar att han sträckt sig i ljumsken (som han far omkring på de hala laminatgolven är det ett under att det inte hänt tidigare) eller fått sig en ”smäll” när han busat med Iza. Men hur som helst känns det inte roligt. Som den hönsmorsa jag är har jag god lust att boka en akuttid hos veterinären– IKVÄLL, men något (erfarenheten) säger mig att de skulle råda mig att avvakta. Och det är nog klokast i det här läget. Att ”vila” den lille blir dock ingen lätt uppgift. Giv mig styrka! (Och något lugnande till både honom och Iza.)

Eller också simulerar han bara eftersom jag igår kväll anmälde honom till KM i både bruks och lydnad?


Å hon ba’ … kröp?!

Efter lunchpromenaden tog jag Iza direkt ut på gräsmattan för ett kryp. Å hon ba’ … kröp. Tre gånger. Hyfsat rakt, något hög bak (men inte värre än vissa SM-hundar) och lite för snabbt men ur min synvinkel (dvs snett ovanifrån) så borde det kunna vara värt en sjua eller åtta?

Analys; hon var lugn, dvs inte uppvarvad av miljö, andra lydnadsmoment eller stressad matte. Hon ligger förmodligen för högt i stress när vi ska utföra det här momentet på vanliga träningar på klubben. Sannolikt kommer stressnivån vara ungefär likvärdig på tävling. Och hur kommer jag tillrätta med detta på fem dagar? Egentligen ingen aning, mer än att jag bara kommer köra krypet under likvärdiga former, dvs lugna, fram till tävlingen. Då får jag åtminstone chans att förstärka rätt beteende och vi behöver inte hamna i konflikt.

Analysera mera! ;-)


Kanske ändå?

Igår fick jag klart för mig hur upplägget är på söndagens tävling. Som omväxling kommer högrehundarna börja med spåren. Ja allra först är det förstås platsliggning men därefter spår. Då finns det två alternativ:

1: Vi kommer inte runt spåret och behöver inte bekymra oss om lydnaden överhuvud taget.

2: Vi kommer runt spåret och Iza har då fått ur sig det ”värsta” och kanske inte orkar ställa till med så mycket ofog på lydnaden?

Jag har ju inget hopp om uppflyttning. Det är för mycket som fattas i lydnaden för det, men man kanske kan skaffa sig lite tävlingsrutin? Gjorde en sammanräkning och konstaterade att vi fyra (4!) gånger varit inne på en officiell lydnadsplan! Och hundstackar’n är sju år! I appellen blev vi ju uppflyttade i första försöket och sen sprack vi i spåret på ett antal lägretävlingar och därmed var det bye bye. Två gånger kom vi runt spåret i lägre och den andra gången blev vi uppflyttade. Sen var det förra årets högretävling som ju lämnade en hel del övrigt att önska. Vet att det finns många som blir förbannade för att man ”tar upp en plats” när man man på förhand vet att man inte kommer bli uppflyttad, när det är så svårt att komma med. Då ska liksom de som har en chans vara med istället. På sätt och vis håller jag med. På ganska många sätt faktiskt. Och det är det som gjort att jag tänkt lämna återbud. Men … what the h*ll? En gång om året ska man väl kunna få vara med ändå?

Tycker dessutom att reglerna borde ändras så att man i lägre klass (precis som i appellen) får köra lydnaden (om man vill) även om man spruckit i spåret. Tiden är ju avsatt hos arrangören och man har betalat sina pengar. Detta skulle ju ge ekipagen mer erfarenhet och större chans att lyckas hela vägen nästa gång. Kanske skulle skriva en motion om det inför nästa regelrevidering? Det står förvisso inte i reglerna (tror jag) att man inte får göra det men arrangörerna är heller inte skyldiga att låta ekipagen köra. Det är trots allt inte många minuter det handlar om för ett lydnadsprogram i lägre klass. Åsikter och synpunkter mottages tacksamt.

Gårdagens framåtsändandeträning ägnade jag åt något helt annat. Åt fritt följ, fritt följ och lite … fritt följ. Ville ha roligt med Iza och förstärka och belöna trots att någon stod och kommenderade. Stundtals går hon kanonbra, snabba raka sättanden, bra kontakt, snygga vändningar osv. Stundtals tränger hon, men hellre det än att hon helt plötsligt bara släpper? Det hände även igår. Då har näsan tagit över och hon springer iväg och letar mat, nosar och kanske kissar. Men det var det där med hönan eller ägget? Släpper hon för att hon känner dåliga vibrationer från mig, eller släpper hon först och sen undviker mig för att jag DÅ är irriterad? Blir inte klok på detta?!

Körde även ett kryp med kommendering och – hon kröp! Förvisso i en mycket prydlig högercirkel, och alldeles för fort, vilket förmodligen inte uppskattas av domarna, men ändå; hon kröp! Får ägna veckan åt att försöka justera riktningen. Hon har krupit rakt tidigare så det ska väl inte vara omöjligt.

Karlsson fick sig ett ganska ostrukturerat lydnadspass. Inte alls genomtänkt från min sida, för mycket fokus på Iza just nu, men han hade roligt ändå och verkade inte ta illa upp. Duktig var han också det lilla krypet. Sen fick han sitta och titta på när de andra körde sina framåtsändande och då var det syndast om honom i hela Borås, vilket också hördes. :-) Men det är nyttig träning även det.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.